399 rätten att bedriva handel begränsad. Redan på 1600-talet fick de idka »mångleri» med vissa smärre varor. Stadgandet återupprepades i varierande former under 1700-talet och 1800-talets början. Enligt 1846 års reformer kom kvinnorna att få ägna sig åt handel med nipper, kläder och tobak samt mångleri i husen av vissa varor. Hantverket reglerades i första hand av skråsystemet. Inom ett bestämt område utanför staden fick inga hantverkare bedriva sitt arbete. Undantag gavs för dem som arbetade för adelsmän och bruksägare. Enligt skråordningarna 1669 och 1720 hade skråna rätt att hålla efter och lagföra demsomöverträdde privilegierna, så kallade fuskare och bönhasar. Lärlings- och gesälltider föregick mästarprovet och tilldelning av burskap skedde via magistraten. Priserna på varor fastställdes ofta av magistraten och skråna förutsattes även kontrollera ermannen och hans bisittare kunde döma ut böter för dåligt utfört arbete liksom för smärre ordningsförseelser.^^ På samma sätt som för handeln krävde man under 1800-talets början att skråväsendet skulle avskaffas. Rätten att bedriva hantverk kom att utökas till fler grupper och 1820 avskaffades formellt skrånas rätt att hålla efter bönhasar, en bestämmelse som inte omedelbart ledde till avsedd effekt. Efter 1846 fanns formellt inga skrån, endast hantverksföreningar som bland annat hade till uppgift att kontrollera yrkesskickligheten, men kravet på ett mästarprov fanns fortfarande kvar. Kvinnornas rätt att utöva hantverk var hela tiden starkt begränsad. För änkor fanns dock vissa mö)ligheter att äga en mindre verkstad. Under 1700-talet inrättades fabriker och manufakturverk i en del städer. Redan 1722 komen hallordning, sombland annat gav större städer möjligheten att ha hallrätter. Vid dessa skulle tillstånd för manufakturer prövas. Hallrätten skulle också övervaka arbetets kvalitet, slita tvister mellan ägare och anställda och bestraffa smärre förseelser inom ramen för verksamheten.^^ En sådan hallrätt fanns till exempel i Linköping under 1700-talet. Dess existens, tillsammans med den rättskipning i mindre frågor somutövades av skrån och gillen, medför att rådstuvurättens och kämnersrättens protokoll inte redovisar alla överträdelser som beivrades inom handelns och hantverkets område. Fördelningen mellan olika instanser varierade säkerligen också över tid, vilket framför allt gör det svårt att uttala sig om huruvida vissa överträdelser blivit mer eller mindre vanligt förekommande i såväl Linköping som Härnösand. Däremot torde man kunna hävda att de saker som togs upp av rådstuvurätt och kämnersrätt räknades till de mer flagranta. 1 Härnösand uppgick antalet fällda för brott mot förordningar om handel och tullar under åren 1690-1720 till 1-2 per år och därefter förekom endast kvaliteten. Åld Philip Hult 1934, s. 537 och 556-569. Philip Hult 1934, ,s. 526-547. Philip Hult 1934, s. 556-569. ’■" Philip Hult 1934, ,s. 549-553.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=