398 bönder och torpare som kommit inresande från landsbygden. Medelklass och hantverksmästare utgjorde i båda fallen mindre än en femtedel. De somfälldes för att ha tillåtit sina gäster att sitta kvar var naturligtvis ofta krögare eller i några fall serveringspersonal av båda könen. Den kvinnliga andelen bland demsombötade för att olagligen ha sålt brännvin varierade oftast mellan 30 och 50 procent, dvs. detta var ett vanligt näringsfång för kvinnor. Ungefär lika stor var andelen bland demsomhyst gäster över tiden. Till en del faller detta på de pigor som serverade, men siffran avspeglar också att utminutenng av brännvin utövades av kvfnnor, till exempel hustrur och änkor i olika sociala positioner. Inga kvinnor ingick däremot bland de bötfällda gästerna och tillverkning av brännvin var huvudsakligen en manlig syssla. På landsbygden, där sistnämnda brott var vanligast, utgjorde kvinnorna 10-20 procent. Handel och hantverk Via brännvinsförordningarna närmar vi oss områden somframförallt satte spår i stadsdomstolar, till exempel handeln och hantverket. Dessa näringar var alltsedan medeltiden i första hand förbehållna städernas innevånare. Redan Magnus Ladulås proklamerade i 1284 års privilegier för Jönköping ett förbud för lanthandel, medan bönderna däremot fick rätt att köpa och sälja egna produkter mellan varandra. Skråtvång för hantverkare är belagt i Visby stadslag från mitten av 1300-talet. På landsbygden tilläts endast enstaka »gärningsmän», till exempel smeder, skomakare och skräddare. I 1734 års lag återupprepades förbudet mot landsköp med i stort sett samma bestämmelser som tidigare. Undantag gjordes till exempel för hästhandlare, brukshandel till de anställda och de gårdfarihandlande knallarna från Sjuhäradsbygden. Dessutomförekom enligt gammal tradition marknader. Vid »enskilda marknader» var handelsrättigheten begränsad, men vid »frimarknader» kunde varje »inrikes boende» bjuda ut sina varor. I varje fall i de större städerna kom det att uppstå en skillnad mellan en persons rätt att bedriva handel respektive hantverk. Den allmänna handelsordningen 1734 reglerade köpenskapen i städerna beträffande burskap, lärotider, etc. på samma sätt som hantverksskrån.^’ Under 1800-talet växte sig kraven på utökad näringsfrihet allt starkare och ledde till successiva eftergifter redan före den stora reformen år 1846. Allt fler varutyper undantogs från regleringarna, men fortfarande krävdes tillstånd från magistraten även efter år 1846. Lanthandel medgavs omavståndet till närmaste stad var minst tre mil och sortimentet begränsades, men dessförinnan hade den olaga lanthandeln hunnit få en betydande omfattning. För kvinnornas del var Philip Hult 1934, s. 524-526. ^ Philip Hult 1934, s. 530—536. 74
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=