394 Göinge är bortfallet av titlar cirka 20 procent bland dem som fällts för olaga tillverkning eller innehav av brännvinspanna. Det framgår där att bönderna utgör den enskilt största gruppen, men att även många obesuttna fått böta. En del kvinnor med titeln änka eller hustru återfinns också. De fyra vanligaste enskilda titlarna var i båda områdena: 1. bonde, 2. torpare, 3. hustru/änka och 4. soldat. Inte ens i en del prästboställen skedde saker och ting enligt lag och förordning. År 1780 anklagades prästen i Stigsjö socken i Säbrå tingslag vördige och höglärde magister» Jonas Ullberg, för att tillsammans med sin hustru Brita Engelmark ha tillverkat brännvin. I ett brev till domstolen erkände hustrun och förklarade sig vara beredd att betala böterna. Hon förklarade att mannen inte känt till hennes enfaldiga försök. »Nu får jag med min egen skada lära vad det är att i huset företaga något utan mannens vetskap och samtycke», klagar hustru Engelmark. Ett brev från maken instämde i känsliga ordalag. Angivaren, drängen Per Ersson i Ultrå, hade fått se att man brände nattetid i en bryggstuga, varvid han sade sig ha trott att det var tjänstefolket som gjort det utan sina husbönders vetskap. Saken anmäldes till kronokommissarie Mattias Lodin vid kungliga regalebränneriet i Härnösand, som dagen efter reste till prästgården. Där kunde han inte hitta några bevis och alla nekade, inklusive prästfrun. En dag senare sände emellertid Jonas Ullberg bud till Lodin, som infann sig på nytt. Då erkände hustrun att hon tillverkat brännvin till julen och en gammal kittel med hatt och pipa av koppar uppvisades. Lodin lät sätta in redskapen i kyrkohärbärget, där tidigare beslagtagna redskap förvarades. Han yrkade endast ansvar mot Brita Engelmark och hon dömdes enligt ett kungligt brev den 12 februari samma år att böta 16 riksdaler och 32 skilling för tillverkningen och lika mycket för att hon dolt redskapen, vilka konfiskerades. Komminister Ullberg frikändes. Även bland demsomolagligen sålt brännvin på landet förekomsåväl bönder som obesuttna. I Säbrå och Östra Göinge var andelen änkor och hustrur betydligt, medan det endast återfanns en kvinna i Gullberg, en piga. Det totala antalet fällda var inte stort i Gullberg, varför dess siffror inte bör tillmätas alltför stor betydelse. De vanligaste enskilda titlarna i Säbrå var: hustru och änka (9), piga (5), dräng (5), bonde (3) och gästgivare (2). I Östra Göinge var de bonde (19), hustru (19), piga (10), dräng (6) och torpare (4). Offensiven mot olaga brännvinsförsäljning var som starkast under slutet av vår period, dvs. på 1820- och 1830-talen. Då var detta näringsfång uppenbarligen i hög grad ett ekonomiskt tillskott för kvinnor och obesuttna i Säbrå och Östra Göinge. Om så även var fallet i Gullberg, satte det färre spår i saköreslängderna. Det kan ha berott på att tillgången var större på lokalt tillverkad sprit där. I städerna, där de flesta av dessa förseelser lagfördes under 1820- och 1830talen, finner vi likaså att de begåtts såväl av medlemmar av medelklassen och mästarna som av obesuttna. Ungefär en femtedel var hustrur eller änkor. I EmSTL, 13 mars 1780, p. 34. , »are71
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=