390 Dessa exempel avslöjar att angiveriet delvis fungerade. Rykten cirkulerade och en del av dessa nådde myndigheternas öron. Som åklagare kunde även privatpersoner träda fram, till exempel gästgivare Norberg, som förutom möjligheten att fä del av böterna även kan tänkas ha haft ett horn i sidan till sina illegala konkurrenter pä marknaden. Vittnen som inkallades sade sig dock ofta inte veta något bestämt. Det var grannar och tjänstefolk i de åtalades hushåll som inkallades som vittnen och någon gäng hände det att i synnerhet cfen senare kategorin kom med bevis som var besvärande. Solidariteten miellan husbondefolk och tjänare sattes på hårda prov under lönnbränneriets kulmen. När bevisen var tillräckligt starka, tycks de åtalade ha fallit till föga och erkänt, särskilt omde hotades av en mened. Målen i Gullbergs härad är ensartade vid denna tid och referaten i domböckerna är ofta lakoniska. Jämfört med Säbrä förekom det något oftare att anklagelsen gällde undandöljande av redskap, vilket var lättare att bevisa vid en razzia. Erkännandena komdärför också oftare och fortare än i Säbrä. Vad som kunde hända dem som inte hade pengar till böterna illustreras av ett fall under vintertinget 1781. Nils Örtegren pä Kungsbro ägor erkände att han dolt panna, hatt och pipor och tillverkat brännvin. I ett intyg frän prosten Tiburtius förklarades att Nils Örtegren och hans hustru sedan flera är varit sjuka och fattiga. Provinsialkirurgen Cassel intygade att mannen led av svär lungsot och nämnd och tingsmenighet ansåg inte att han skulle kunna betala böterna. I domen förklarades att detta inte kunde befria från straff. Böterna sattes till 33 riksdaler och 16 skilling eller vid omvandling till fästningsarbete i Landskrona efter 4 riksdaler och 6 skilling per vecka, dvs motsvarande cirka tvä månader. Kronolänsman tillerkändes 10 riksdaler för beslaget. Ryttaren Jakob Åstrands hustru pä Licka ägor, som vid samma session fälldes för att ha reparerat ett sönderslaget redskap, antogs också vara oförmögen att betala. Hon skulle i sä fall arbeta pä spinnhuset i Norrmalm i Stockholm för 4 skillmg och 6 runstycken per dag. Samma besked fick under sommartmget hustru Maria Nilsdotter pä Hornstäva ägor för att ha dolt ett redskap, sedan det »allmänneligen berättades» att hon inte hade pengar till böterna. Under den fria husbehovsbränningens tid pä 1800-talets början förekomdet, som vi tidigare sett, också diverse mål i Säbrä mot personer som tillverkat brännvin pä olaga tid. Förhandlingarna förlöpte ungefär sompä 1780-talet med nekanden, uppskov för inkallande av ytterligare vittnen, krav pä ed och erkännande eller fortsatt nekande. Mänga vittnen tycks dä som tidigare ha varit ovilliga att leverera fällande bevis. I Gullberg dök det också fortfarande upp fall av olaga tillverkning under 1800-talet. Kontrollen fungerade dä ofta som regelrätta inspektioner, som till exempel när bonden Johan Persson och änkan Ingeborg Persdotter i Gottorp avslöjades ha brännvinsredskap och mäsk. HRG, \ intertinj^et 1781, p. 1 och 37, somm.irtinget 1781, p. 5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=