387 Vi har i kapitlet omvålds- och ordningsbrott sett att brännvinspriset år 1800 orsakade ett antal folkliga upplopp i Sverige, bland annat i Linköping och Norrköping. Riksdagen i Norrköping fann sig samma år föranlåten till eftergifter. De somägde jord fick rätt att bränna åtta månader per år, en termin som kunde minskas tillfälligt till tre månader av kungen. År 1810 tilläts bränning hela året för alla på landet somhade tillstånd av jordägaren. Även försäljningen blev fri, men minsta kvantitet sattes till en dryg halvliter. Både hyresgäster och husägare fick bränna i städerna och försäljning fick ske i speceri- och hökarbodar förutomav krögarna. Samtidigt höjdes avgifterna. Mycket talar för att tillverkningen och konsumtionen av alkohol steg under frihetstiden.^' Det är en allmän uppfattning, vilken stöds av de statistiska uppgifter som finns, att den liberala brännvinspolitik som successivt infördes efter 1788 ledde till en ytterligare kraftig ökning av tillverkningen och konsumtionen av brännvin i Sverige. Användningen av potatis i stället för säd gjorde tillverkningen ännu billigare. Fortfarande förekom dock tillfälliga restriktioner föranledda av dåliga skördeår. Dä kunde antalet brännvinsmäl öka igen och dä och dä uppdagades det att någon hade sökt smita undan de statliga avgifterna. Med tiden blev också debatten om brännvinets skadliga verkningar pä befolkningens moral och sociala villkor livligare. Det är först under 1800-talets förra hälft som dessa argument började fä samma tyngd som de fiskala synpunkterna. År 1835 beslutades att ingen fick bränna till husbehov sominte hade jord till ett taxerat värde av minst 300 Riksdaler. Flera jordägare fick dock rätt att slä sig ihop för att uppfylla kravet. Skatten gjordes progressiv i relation till pannornas volym. Kalle Bäck har studerat brännvinsförbudets spär i häradsrätterna i tvä härader i Östergötland 1756-60. Fä mäl förekom i det ena, medan de var fler i det andra, främst därför att kronobetjäningen och länsman företog en razzia 1757. Åtta bönder och en dräng åtalades, de flesta för innehav av oförseglade pannor, några för bränning. Bäck anser att kontrollen fungerat relativt bra till 1757, när det var spannmålsbrist och förbudet därför åtnjöt ett visst lokalt stöd. När skördarna blev rikligare blev kontrollen svårare.En undersökning av de frihetstida finska städernas accisrätter redovisar fä fall av direkt lönnbränning. Däremot förekom det ofta att man begått andra brott mot förordningarna och lönnkrögeri beivrades ofta. Smuggling av brännvin frän landsbygden till städerna förekom, inte sä sällan med högre ståndspersoner inblandade.^'' När det gäller städerna bör vi vara medvetna om att diverse smärre brott direkt riktade mot accisens uppbörd alltså kunde hanteras av särskilda accisEskil Olan 1922, s. 116-119. Ilkka Mäntviä 1984, s. 20-26. ” Eskil Olan 1922, s. 120-124. ” Kalle Bäck 1984, s. 145-153. Ilkka Mäntylä 1984, s. 19-20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=