386 Dåliga skördar under 1750-talets senare hälft ledde till ett förbud mot tillverkning åren 1756—60. Pannorna förseglades och 10 dalers böter drabbade dem som brände olagligen. Straffen för upprepade förseelser höjdes dramatiskt. Tredje resan medförde förlust av tjänst eller burskap alternativt 20 dagars fängelse pä vatten och bröd eller 20 par spön. Hela bötesbeloppet tillföll angivaren. Lösa pannor skulle lämnas in till myndigheterna för förvaring. Att dessa kraftiga restriktioner i praktiken var svära att upprätthålla är självklart. När skördarna förbättrades samtidigt som mösspartiet blev starkare i riksdagen, upphävdes förbudet. En ny stadga 1762 blev delvis en återgång till 1747 års situation. Medan husbehovsbränningen blev relativt fri, inskränktes tillverkning för avsalu till gästgivare, krögare och andra med särskdt tillstånd, samtidigt som avgifterna höjdes. För olaga innehav av panna utdömdes enbart konfiskation, för försäljning 20 daler. Ungefär samma bestämmelser upprepades i förordningen 1766.^^ Missväxterna 1771-72 föranledde krav att riksdagen skulle besluta om förbud. Bönderna var som alltid de största motståndarna, men de hade också stöd av en majoritet bland prästerna och adelsmännen. Borgerskapet stödde däremot kravet. Bönderna hävdade var och en hemmansbrukares rättighet att till husbehovs använda »sin egen avel, somdess med sä mänga utsk-dder besvärade jord av sig kastar». Förbudskravet avvisades alltså av en majoritet av ständen. Efter Gustav III:s statskupp blev dock all tillverkning och försäljning av brännvin förbjuden såväl i städerna som pä landet. Det motiverades med spannmålsbristen och behovet av måttlighet. Överträdelser bestraffades med höga böter och konfiskation av pannorna. Dessa såldes pä auktion och värdet jämte hälften av böterna tillföll angivaren.'*^ Den 17 maj 1775 utfärdades en förordning om kungligt regal för tillverkning av brännvin. Ett antal statliga brännerier skulle inrättas och arrenderas ut till privatpersoner. Vidare tillsattes en brännvinsdirektion för övervakningen. I början av 1780-talet fanns ett 60-tal kronobrännerier, bland annat i Härnösand och Linköping."**^ Flera svära missväxter under 1780-talet föranledde ytterligare skärpningar. År 1785 påbjöds en försegling av brännvinspannorna och restriktioner för försäljning. Inköp av enskilda personer fick endast ske vid kronans lager. De pannor som konfiskerats 1772 skrotades. Åtgärderna var mycket impopulära och åstadkom till och med oroligheter pä vissa ställen. Fyra brännvinsfiskaler blev ihjälslagna vid ett upplopp i Bohuslän. Dessutomblev kronobrännerierna inte den goda affär som staten räknat med pä grund av att lönnbränning och lönnkrögeri florerade. Allt färre privatpersoner ville ta pä sig arrendena, varför kronan själv tvingades driva dem. År 1788 tvangs man frige husbehovsbränningen igen pä samma villkor som gällt före 1772. Arthur Evcrs 1923, s. 317-320. Arthur Evers 1931, s. 46-47. Arthur Evers 1931, s. 80. Eskil Okin 1922, s. 88-102. Kalle Bäck 1984, s. 168-169. Eskil Olän 1922, s. 104-114.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=