385 som högre ståndspersoner var förskonade från. Vidare beslutades att utskänkningen skulle begränsas. Vardagar fick den äga rumtill klockan nio på kvällen (under sommaren till klockan 10). Helgtider stängdes krogarna klockan sju kvällen före och öppnades igen klockan sju på helgdagens eftermiddag. I övrigt fick bara resande och ätande gäster serveras. De som stannade för länge på krogen eller krögare som tillät detta skulle böta 10 daler.■*' Kampen mot fy lieriet och krögeriet under gudstjänsttid fördes länge under 1700-talet i första hand via kyrkotukten. I protokollen från sockenstämmor och kyrkoråd återfinner vi inte sällan att mindre böter eller stockstraff utmätts."*^ En ny brännvinsförordning kom 1741 under påverkan av svåra ekonomiska tider. Tillverkning för avsalu reglerades ungefär som i 1731 års stadga. Husbehovsbränning tilläts under vissa delar av året. Mellan de tillåtna terminerna skulle pannorna förses med stämplade förseglingar av representanter för kronan eller magistraten. Försäljningen reglerades på ungefär samma sätt som 1731. Överträdelser bestraffades normalt med 10-20 dalers böter, varav angivarna fick behålla två tredjedelar. Redan nästa år upphävdes dessa bestämmelser på grund av allmogens missnöje. Stadgan 1747 liknade på många sätt sina föregångare. Skillnaden var att husbehovsbränningens volyminte längre var begränsad och att det inte heller föreskrevs några terminer för tillverkning på landsbygden. Nu skulle alla bönder betala avgift, alltså även de som inte hade någon panna. En kommission övervakade systemet, vilket utsattes för svåra prövningar. Eftersom husbehovsbränningen i praktiken konkurrerade på marknaden var det ibland svårt att få stadsbor att ta på sig tillverkning för avsalu. I Linköping ville man till exempel bara bränna en tredjedel av den tidigare volymen. På vissa ställen anlades kronobrännerier för att råda bot på detta problem. Ett sådant drevs av en rådman i Norrköping. I takt med de politiska växlingarna i riksdagen och det mer eller mindre stora trycket från missväxter och spannmålsbrist förändrades brännvinspolitiken. Redan 1752 kom en ny förordning. På landsbygden tilläts nu alla ståndspersoner, bönder och större torpare att bränna mot avgift såväl för husbehov som för avsalu i obegränsad kvantitet, dock av minst en tunna säd. I städerna gavs samma tillverkningsrätt för de flesta, men endast bryggare och krögare skulle få sälja. Utskänkningen skulle ske hos krögare och gästgivare. Böterna fastställdes till fyra gånger den försnillade avgiften, varav angivaren fick en fjärdedel. Dessutom utdömdes vid olaga tillverkning eller försäljning 20 daler. Använda pannor konfiskerades. Den nya, mildare, förordningen blev betydligt populärare bland allmogen. ■" Arthur Hvers 192.H s. 321-327. Jan Sundin 1982, s. 62-76. Arthur Hvers 1923, s. 81-127. Arthur Hvers 1923, s. 135-209. Arthur Hvers 1923, s. 233-260. 4s 25
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=