384 skatteobjekt. Är 1591, när det mest handlade omimport, infördes accis. Sedan komen avgift att stadgas för införsel till städerna i den så kallade lilla tullen år 1622. Tillverkningsskatt infördes i städerna år 1638 som en effekt av kronans jakt på inkomster i formav en accis på använd spannmål. Avgifter på minutförsäljning blev allmänna i städerna under samma århundrade. På landsbygden kunde däremot brännvinsbränningen fortfarande ske fritt. Vid missväxter uppstod det brist på spannmål. Eftersom brännvinsbränningen då minskade tillgången och drev upp priserna på brödsäd, fann myndigheterna sig ibland föranlåtna att förbjuda tillverkningen, till exempel i Stockholm 1696 och 1698 och i hela landet år 1709. Såväl fiskala intressen somomsorg om livsmedelstillgången angavs som motiv för att koncentrera tillverkningen till ett antal större brännerier i en förordning utfärdad 1718 på initiativ av Goertz. Efter regimens fall samma år avskaffades dock denna stadga.'* Av olika anledningar ville bönderna fritt få bränna och sälja brännvin. Där fanns naturligtvis efterfrågan för festliga ändamål, men även ekonomiska motiv. Brännvinsförsäljningen gav inkomster att köpa varor och betala skatter och dranken kunde användas som kretatursfoder. Det hävdades också att brännvinet var en utmärkt medicin.'^ Under riksdagen 1723 föreslog prosten Nils Grubb i Umeå att man skulle förbjuda bränningen. Han klagade bland annat över fylleriet vid kyrkan på söndagarna, att fattigdomen ökade och att det uppstod brist på livsmedel under missväxter. Förslaget föll emellertid. Den första förordning som omfattade landsbygden tillkom 1731 och då främst för att begränsa spannmålsimporten. I denna bestämdes att endast de sombrukade minst ett fjärdedels hemman skulle få tillverka brännvin för husbehov. Endast krögare och gästgivare fick producera för försäljning. Därmed uteslöts till exempel hantverkare, soldater och andra jordlösa helt. En skatt uttogs via avgift på pannorna. I städerna förbjöds husbehovsbränning. Där skulle tillverkningen skötas av bryggare, krögare och andra med särskilt tillstånd. Försäljning skulle först och främst skötas av krögarna. De som bröt mot förordningarna skulle böta minst 20 daler silvermynt. För att uppmuntra kontrollen av den impopulära förordningen beslöts att merparten av böterna skulle tillfalla angivaren. Särskilt väl fungerade inte systemet och det upphävdes redan 1734 utomför huvudstaden. År 1733 tillkom den första världsliga lagen mot fylleri. Präster och lärare uppmanades att propagera mot missbruk. Om en person »vore av starka drycker så överlastad, att envar ögonskenligen kunde märka, att han var drucken», skulle han böta 5 daler första gången och sedan dubblerat vid varje återfall. För soldater och andra obeuttna kunde man också utdöma stockstraff, en nesa Arthur Evers 1923, s. 10-13. Arthur Evers 1923, s. 17-30. Ilkka Mänt\ lä 1984, s. 15-18. Arthur F.vers 1923, s. 26—68. llkk.t Mantylä 1984, s. 26.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=