380 två vallbarn från Torrom. När de befann sig i skogen hade Märit tänt en eld för att jaga bort insekter och för att steka fisk. Märit påstod sig ha släckt, men efter några dagar hade det trots detta börjat brinna igen. Efter diverse tvister huruvida de som tidigast fått kännedom om faran hade agerat tillräckligt snabbt, sattes saken under nämndens betänkande. Märit fick som mest skyldig böta 50 daler, de två barnen tillsammans lika mycket enligt 1664 års skogsordning. Torroms sex bönder hade varit försumliga genomatt inte i så snart sommö)ligt ha försökt dämpa elden eller ha ringt i klockan eller sänt budkavle för att kalla på hjälp. Därför skulle de tillsammans betala 100 daler till Skedoms by i skadestånd och i enlighet med skogseldsplakatet 1690 böta 20 daler för vårdslöshet.’-^ Två allvarliga skogseldar hade alltså inträffat samma år som en följd av torkan. Även om tingslaget var väl försett med skog, blev skadorna påtagliga för de byar som drabbades. Böterna för försumlighet var höga i akt och mening att framkalla försiktighet. Vållande av skogseld hörde dock inte till de vanligaste brotten mot skogsordningarna. Andra ingripanden från överhetens sida förekom oftare, som i ett fall från höstetinget i Säbrå år 1777. Då var likvidationskommissarien Mattias Lodin åklagare mot fem bönder i Aspnäs by. Dessa befanns efter syn ha fällt skog och lämnat kvar ved »i myckenhet» på en blivande svedja. Dessutom hade de fällt björk för att ta näver, varefter de lämnat veden att ruttna. För dessa missbruk fälldes de enligt byggningabalken (alltså inte enligt skogsordningen). De skulle tillsammans böta 10 daler silvermynt för svedjan och lika mycket för avverkningen av björkarna. Dessutom skulle de inom ett år forsla bort kvarvarande ved, så att den kom till nytta samt ersätta syn och rättegångskostnader.^'^ Fallet illustrerar myndigheternas oro för att bönderna skulle slösa med sin skog i onödan. Vid 1800-talets ingång hade antalet fällda för skogsåverkan minskat avsevärt i Säbrå tingslag. När de förekom var det oftare än förut fråga om konflikter mellan privata intressen. Vid vintertinget 1813 avhandlades till exempel en tvist mellan brukspatronen Gustaf Rothoff på Västanå bruk och bonden Per Berg i Käckelbäcksmon. Enligt brukspatronens fullmäktige hade bonden olovligen fört timmer och björkved från det hemman han arrenderat av bruket. Trots att den anklagade hävdade att han fått lov av brukspatronen, dömdes han enligt byggningabalken och 1805 års skogsordning att böta drygt 61 riksdaler samt att ersätta bruket med drygt 21 riksdaler. Han skulle också betala 8 riksdaler i rättegångskostnader. Även i Gullbergs härad förekom konflikter mellan privatpersoner, men där var staten ännu oftare än i Säbrå åklagare. Ett representativt exempel på omsorgen om häradsallmänningarna ges i ett fall från vintertinget 1781. Skogvaktaren Johan Lundqvist anklagade då fem personer för att olovligen ha Angermanl.'inds södra domsaga, STL, höstetinget 17C3, p. 15. STL, höstetinget 1777, p. 43. STI., vintertinget, p. 25.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=