374 gjordes, såtillvida att endast ek och bok räknades in bland de fridlysta lövträden. Först 1875 togs fridlysningen av skeppsvirket formellt bort.'"’ För nc>rrlandsbönderna hade naturligtvis dessa förordningar inte spelat någon roll, men i vissa skogstrakter i söder blev de desto mer påtagliga. Böterna sattes högt för olaga avverkning av ädla lövträd. I Gullbergs härad fick till exempel en bonde år 1746 böta 177 daler och den högsta nt^minella summan, 120 riksdaler, utdömdes mot en dräng i Vreta kloster år 1818. Ännu oftare var bötessummorna höga i Östra Göinge. Ett fyrsiffrigt belopp i daler skulle betalas av en brukspatron för olaga avverkning av ädla lövträd år 1770. En gång 1804 och en gång 1836 var summan över 1.000 riksdaler. I sammanlagt 24 fall översteg den 100 riksdaler åren 1800—09 och i nio fall var cfen lika hög åren 1830—39. Det framgår inte i saköreslängderna från denna period hur många somsaknade möjlighet att betala böterna, men sådana fall förekomutan tvekan. Däremot kan vi finna flera exempel på omvandlingar i längderna från Östra Göinge åren 1688—1749. Vid höstetinget 1691 dömdes bcmden Olof Jonsson i Strö för att ha fällt två små ekar till 24 dalers böter. Den 20 november fick han slita spö framfor tingshusdörren. Höstetinget 1702 fälldes en grupp på 8 personer samt några byar. Böterna, tcitalt 120 daler, uppgavs ha »avstraffats». Även om många tycks ha kunnat betala, dök det då och då upp liknande fall under återstoden av perioden.'^ Under större delen av vår undersökningsperiod fanns alltså kraftiga inskränkningar i allmogens nyttjande av skogens resurser. Kalle Bäck har valt dessa som en av sina fallstudier beträffande böndernas möjligheter att påverka den statliga politiken under frihetstiden.' Som väntat finner han att förordningarna inte var särskilt populära bland allmogen. Jägmästarnas, hejderidarnas och skogvaktarnas arbete som kontrollanter och åklagare var inte uppskattat och i häradenas riksdagsbesvär klagade man gång på gång över inskränkningarna. Framfor allt vände man sig mot reglerna kring nyttjandet av allmänningarna och att bestämmelserna var lika över landet oavsett lokala förutsättningar."* Även om kronans överhet över häradsallmänningarna kom att bestå under hela frihetstiden, visar Kalle Bäcks undersökning att den inte var oomstridd. Från slutet av 1750-talet restes bland annat från östgötaböndernas sida krav på att allmänningarna skulle delas, en åsikt som omfattades av stora delar av riksdagen. Till slut segrade emellertid bergsbrukets intressen, genomatt frågan förhalades till dess att den politiska makten i riksdagen hunnit ändras. När frihetstiden var till ända hade visserligen ett antal liberahserande reformer genomförts, men huvudprincipen omkronans bestämmande över allmänningarna var orubbad. Framför allt prioriterades bergsbrukets behov före böndernas. En .Monica 'Xernstcdt 1983, s. 78. Saköreslängcfer, HRGoch ÖHR. Kalle Bäck 1984. Kalle Bäck 1984, s. 40-49.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=