373 Skogsordningen 1683 förklarade alltså bland annat att mark, som låg obebyggd och långt från ägoskillnaderna, hörde överheten och kronan till och ingen annan.De så kallade landskapsallmänningarna hade helt och hållet kommit att bli statlig egendom. I 1734 års lag stadgades beträffande häradsallmänningarna att tinget skulle godkänna avverkning av timmer, ved, gärdsel och stör till husbehov på allmänningarna när den var mer omfattande. Syn skulle då ha skett av representanter för jägeristaten, två medlemmar av nämnden och särskilda uppsyningsmän. Mindre avverkningar kunde ske efter en enklare syn. När det gäller sockenallmänningar började man på 1730-talet medge att dessa fick skiftas ut till bönderna, vilket för Östergötlands del skedde år 1735. Nybyggen förbjöds på allmänningarna, ett beslut som dock luckrades upp redan under 1740-talet, varvid landshövdingarna fick en övervakande uppgift. Dessa bestämmelser omallmänningarna komatt bestå framtill nästa skogsordning år 1793." Gustav III:s reformer 1789 innebar som bekant eftergifter till skattebönderna i olika avseenden. De fick framför allt rätt att friköpa kronojord, men däremot kvarstod många restriktioner beträffande skogens nyttjande. Häradsallmänningarna berördes till exempel inte alls av besluten.'" Klagomål över att skogarna föröddes hördes även under 1700-talets slut och skogsordningen 1793 var restriktiv beträffande böndernas nyttjande. I princip var det endast husbehovsavverkningar som medgavs. Mulbetet fanns dock, som det alltid gjort, kvar somen oinskränkt rätt för allmogens kreatur.*^ Vid 1823 års riksdag härskade nya ideer omlandets ekonomi. Medan tidigare skogsförordningar alltsedan 1600-talet påverkats av en merkantilistisk doktrin, komnu den ekonomiska liberalismen att prägla besluten. Häradsallmänningarna skulle kunna delas mellan bönderna. Redan 1811 hade man i samma anda beslutat att brukens rekognitionsskogar fick skatteköpas till »behövlig del», medan resten skulle återgå till kronan. Denna liberala anda fortsatte att prägla besluten under resten av vår undersökningsperiod, men hade skjutits i bakgrunden år 1866, då delningar av kvarvarande häradsallmänningar åter förbjöds mot bakgrund av skogens ökande värde för staten.'"' I klagomålen över skogens förödande från 1600-talet hördes som framgått även omsorgen om de så kallade bärande träden och masteträden, dvs. ädlare lövträd och furor för mastspiror. Här var det i första hand flottans behov man tänkte på. Redan Gustav Vasa fridlyste ek, bok och masteträd. I privilegier 1612 och 1617 undantogs adelns mark från denna fridlysning, men för allmogen gällde den alltfort. Lagen 1734 förnyade bestämmelserna och inte heller 1789 avstod kronan från sin rätt i detta avseende, även omvissa inskränkningar Monlc.i Wcrnsiedt 1983, s. 84. " Frik Sch.illin^ 1934, s. 407^15. ’’ J. E. Alinquist 1953, .s. 142. '' Erik Scli.illinjq 1934, s. 417—118. '■* Erik Sch,illing 1934, s. 423-434. Monica Wernstedt 1983, s. 85.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=