372 Den skogsordning jägerifiskalen stödde sig på hade trätt i kraft 1683. Denna var i sin tur en revision av tidigare stadgor från 1647 och 1664. I synnerhet avsåg förordningarna att skydda kronans intressen på häradsallmänningarna. Enligt regalrätten, vars teoretiska innebörd har diskuterats livligt av rättshistoriker, kunde inte häradsborna fritt disponera över dessa skogar, utan nyttjandet reglerades av staten. Bönderna fick endast avverka på dessa allmänningar för husbehov och efter syn. Under 1600-talet kom särskilt bergverken och järnbruken att få vidsträckta privilegier för deras nyttjande via så kallad rekognition. Vidare kunde kungen medge nybyggare rätt att slå sig ned där. Detta utnyttjades bland annat av de finska invandrare som sedan 1600-talets början bosatt sig i västra delen av Stigsjö socken. För de tidigare innebyggarna i Stigs)ö var detta naturligtvis ett intrång, framför allt med hänsyn till jakten och fisket, men finnarna åtnjöt alltså i princip kronans skydd. Däremot ville statsmakten att de skulle betala skatt. Inte heller på egen skog fick emellertid bönderna fritt förfoga över sin skog, vilket framgår av fiskalens intervention. Det ansågs under 1600-talet att skogsbrist hotade, en åsikt som bland annat grundade sig på de nyetablerade järnbrukens stora behov av träkol. År 1638 klagades över att skogarna fördärvades »med oskälige, onyttige nybyggen, sågekvarnar, månge svedjeland och därav förorsakad skogseld såsomock av bärande träds olaga avhuggning, och att man fast över inga skogar numera någon åhåga bär, därav bergverken med tiden synas vilja lida nöd, all ek och ollonskog förkommer, timmerskog och skeppsvirke samt masteträd utdödes, allehanda högdjur och fågel omkommer, så till riksens vanheder och dess innebyggares skada». För böndernas uttag på egen skog innebar detta att man var tvungen att begära syn, omän inte så omständlig sombeträffande häradsallmänningarna, innan man fick rätt att röja och svedja.''* Svedjandet, som inte enbart utövades av de inflyttade finnarna, upplevdes alltså av staten som ett hot mot skogsbeståndet, medan det för befolkningen i de skogrikare delarna av landet utgjorde en viktig del i näringen. Det handlade om en konflikt om en viktig resurs mellan kronan och bergsnäringarna å den ena sidan och allmogen å den andra. Adeln hade lyckats utverka speciella privilegier för nyttjandet av den skog som låg inomdess hank och stör. Det förvånar knappast att bönderna i Säbrå tingslag hade svårt att finna sig i begränsningarna, medan kronan såg sig nödd att statuera exempel gentemot de motspänstiga. Tingsbeslutet i Säbrå andas en relativt stor förståelse för böndernas synpunkter, även om man inte kunde helt bortse från kungliga befallningar. Markku Kuisma menar att svedjandet kunde bedrivas ganska obehindrat i Finland under samma tid, trots förbuden. För det första var restriktionerna svåra att kontrollera och för det andra hade de lokala myndigheterna stor förståelse för bönderna.^ ** Erik Sch.illing 1934, s. 388-407. Monica Wernstecit 1983, s. 11, 13 och 84. Om doktrinerna kring äganderättsbegreppet se till exempel Gerhard Hafström 1970, s. 17-19. ’ Markku Kuisma 1984, s. 254-264.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=