371 bestod av ett antal spön och senare skedde i form av fängelse på vatten och bröd, var naturligtvis avskräckande, men torde samtidigt ha upprört allmogens sinnen. Skamliga omvandlingsstraff drabbade normalt socialt svaga befolkningsskikt, men här kom ibland mer inflytelserika personer i kläm. Kampen omskogen Den 8 mars 1686 klagade jägerifiskalen Jonas Ekeblad vid tinget i Säbrå över den oordning som såväl i detta landskap (Ångermanland) som andra rådde beträffande Kunglig Majestäts skogsordning. Allmogen hade förövat olaga och egenvilligt svedjande till skogarnas utarmande, kronan, landet sig själva och andra till skada och förfång. Detta hade de gjort trots att de varnats för sådan självsvåldighet och egenvillighet vid varje ting. Därför begärde fiskalen att de skyldiga i Stigsjö, Häggdångers och Säbrå socknar skulle ställas till svars och dömas »utan anseende och arbitrerande», dvs. efter lagens fulla straff. Om denna olydighet inte stävjades i tid skulle »en sådan studsighet i allmogen uppvara, att den sent eller aldrig stode att ändra». Med åtalet följde en lista på de skyldiga, hopsatt av länsman efter deras egen bekännelse. Var och en av de åtalade kallades fram och bekände att de på sin egen skog utom hank och stör årligen hade svedjat så mycket som det påstods. De hävdade att man inte kunde förbjuda dem att röja i sina egna skogshagar, om de skulle kunna betala sina utlagor. Fiskalen svarade att det borde ha föregåtts av laga syn och rannsakan. Allmogen medgav att så inte skett, eftersom den inte sade sig ha hört eller förstått skogsordningen, som den endast trott gällt allmänningarna. Svedjandet sades inte heller ha skett i större mått än rimligt. Omdetta fick man veta att såväl Kunglig Majestäts som Bergskollegiets brev och plakater hade lästs upp vid alla ting med åtföljande varning för överträdelser. Därefter frågade också fiskalen om man kände till några i häradet som brutit mot förbudet att svedja i oskiftad skog, exempelvis nybyggare. De närvarande svarade att det bara fanns ett fåtal allmänningar i häradet. På en hade en smed slagit sig ned och i Viksjö, då en del av Stigsjö socken, fanns sju finnar på ett fåtal skatteland tillsammans. Fiskalen ansåg att smeden borde få böta, och att finnarna antingen skulle ta på sig större skatt eller förpassa sig samtliga därifrån, eftersom de kunde förväntas öda ut skogen med svedjande, då åkern inte räckte till. Tingsrätten beslutade att de bönder som åtalats var skyldiga till olagligt svedjande under ett flertal år. Med tanke pa deras medelslöshet och den ringa skog som svedjats, och då de inte dessförinnan varit tingförda, skulle de endast betala 22 marker silvermynt vardera för alla åren. Man kunde inte böta flera gånger för samma brott. Straffet borde därmed tjäna dem till varning och väckelse, men icke tdl men eller nackdel.^ ^ Ängcrm.inl.ind.s domsaga, STL, 8 mars 1686, paragraf 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=