355 Linköpings stad, som förutom de ekonomiskt svåra åren under slutet av 1600-talet och de följande krigsåren även drabbades av en förödande eldsvåda år 1700, hade samtidigt problem med skatteuppbörden. Till kronan levererades skatten in av staden, som i sin tur själv ansvarade för uppbörden. Klagomål vädrades i uppbördshandlingarna över borgarnas ovilja att betala. Exempelvis kom inte en enda borgare till uppbördsmötet år 1704 trots upprepade tillsägelser. Ämbetet som stadskassör var föga eftertraktat och innehavet ledde lätt till åtal för försummelser. I förhållande till denna bild finner vi förvånande få fall vid domstolarna. Saken hanterades alltså på andra sätt — via till exempel utmätning- eller också genomatt man såg genomfingrarna med syndarna. Omkring 1725 bringades det, enligt Folke Lindberg, bättre ordning i uppbörden.^ Det är förmodligen ingen tillfällighet att ansträngningarna att förbättra systemet åtföljdes av ett ökat antal åtalade omkring 1720. Att döma av statistiken över antalet bötfällda bedrevs liknande kampanjer samtidigt på andra håll för att stärka statens auktoritet. Det är slående att förseelsernas antal blir så många fler samtidigt som enväldets politiska tryck lättade. En bidragande orsak till att målen sedan blev färre under 1700-talets senare hälft kan ha varit att skjutshållet med tiden kom att organiseras mer effektivt. Andelen fällda som bodde utanför domstolens distrikt var naturligtvis lågt, utomi Linköping, där 14 av totalt 23 som bötade för försummade skjutsar var bönder från landsbygden utanför staden. Före 1 790, när uppgifter finns omomvandlade straff, uppges 23 procent (6 personer) tillhöra denna kategori i Linköping, medan andelen var 6 procent i Härnösand, 1 procent i Gullberg och 0 procent i Säbrå. Dels var det som regel relativt besuttna som fällts, dels var bötesbeloppen relativt låga. Försummad skjutsfärd, väghållning eller vargskall straffades med i genomsnitt 3 marker, 3 daler eller 1—2 riksdaler per person. Obetalda skatter och tionden kunde leda till högre böter, medan oriktiga uppgifter vid skattskrivningen - vilket oftast beivrades under 1800-talets början - straffades med 3 1/3 riksdaler. I Linköping, där titel angavs i de flesta fall i källorna, visar det sig somväntat finnas en majoritet av medelklass, hantverksmästare och bönder, dvs. relativt besuttna personer, bland demsombötfälldes eller åtalades. Andelen »juridiska personer», dvs. byar eller ospecificerade kollektiv, är relativt stor, medan de obesuttna är i minoritet. Även om mer än hälften av be bötfällda i Härnösands saköreslängder saknar titel, torde vi kunna räkna med att förhållandet är detsamma som i Linköping. Obesuttna med angiven titel uppgår där endast till 6 procent. De flesta i våra landsbygdsdistrikt fälldes innan man började redovisa titlar mer noggrant, varför bortfallet av uppgift är stort. I samtliga tre fall kan endast ett litet fåtal placeras bland de obesuttna och framför allt förseelsernas natur talar för att även de flesta somsaknar titel i själva verket var bönder. Lika väntat är det att kvinnornas andel bland de bötfällda är mycket lågt. ’ Folke Lindberg 1975, del 2, s. 228-236.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=