354 grupper böta för detta. I Östra Göinge finner vi domar 1776 och 1778, 1808 och 1809 samt 1830, 1836 och 1838. Vargskall skiljer sig från övriga förseelser i detta kapitel så tillvida att det i första hand var en angelägenhet för häradet, inte för staten. Utan bevis kan man kanske anta att den informella sociala kontrollen här fungerat relativt väl, såväl när det gällde att förmå bönderna att delta somatt ange demsomsmet undan. Diagram 3 visar utvecklingen över tid enligt saköreslängderna i Linköping, Härnösand, Gullberg och Säbrå. De toppar somnoteras under 1770- och 1780talen enligt Linköpings saköreslängder kan delvis vara tillfälligheter beroende bland annat på att 14 personer då fälldes för försummade skjutsar, vilket annars var en ovanlig förseelse i staden. I ö-vrigt dominerar landsbygden antalsmässigt. För Gullbergs del redovisas de högsta siffrorna från 1710-talet till 1760-talet. I Säbrå fälldes de flesta (ett 30-tal) under 1710-talet, men i övrigt var antalet inte särskilt högt där. Förklaringen är framför allt att de förseelser som var i majoritet (försummad skjuts) naturligtvis förekom oftare i områden med livligare trafik, dit såväl Östra Göinge som Gullberg kan räknas, men knappast Säbrå tingslag. I all synnerhet finner vi, när enskilda kategorier presenteras i diagram 4, att försummade skjutsfärder i första hand förekom i Gullbergs härad och då i första hand åren 1710—1769. Säbrås topp på 1710-talet är ett undantag. När det gäller väghållningen är det Säbrå som redovisar det största antalet fällda och då handlar det framför allt om att hålla vintervägarna öppna. Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att det inte var olevererade penningkontributioner till stat och kyrka som åsamkade de allmänna domstolarna mest bekymmer, även omsådana mål ibland förekom. I stället var det anspråken på allmogens arbetsinsatser som, om vi får tro rättsprotokollen, ledcie till den mest omfattande tredskan. De sista åren av Karl XII:s krig framstår här som en kulmen, när kriget fördes närmare det egna landet, när trupper skulle förflyttas från en krigsskådeplats till en annan, när allmogen i försvenskningsområdet Östra Göinge skulle bistå med körslor för det landsflyktiga polska hovet och för det viktiga krutbruket, osv. Värst drabbades områden som låg vid allfarvägarna. De statliga anspråken kom samtidigt som folket i övrigt led av skatter, utskrivningar och nödår. Konflikterna mellan stat och allmoge tycks ha fortsatt under frihetstidens första decennier. Kanske hade krigsårens upplevelser skapat en mer militant Inställning från böndernas sida gentemot de anspråk man ställde på dem, kanske upplevde myndigheterna att de var tvungna att stävja denna tredska med hårdare medel. Kontrollen bedrevs mer i formav temporära kampan)er än som kontinuerligt tryck. I Östra Göinge fälldes mer än en person samtidigt i 55 procent av målen, i Gullberg var samma andel 44 procent och i Säbrå 31 procent. Medan enstaka perscmer förekom relativt ofta när det gällde obetalda skatter och tionden förekom cfetta sällan för försummaci skjutstjänst eller väghållning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=