346 led i en allmän disciplinering av befolkningen, men dess form och intensitet har i Sverige utan tvekan bestämts av prästerna. När 1734 års lag antogs, tycktes kontrollen fungera väl. Lagen omlönskaläge hade skrivits in och prästerna hade i sina privilegier 1723 befäst sin rätt att upprätthålla kyrkotukten i dess olika former. Syndarna kunde sedan återupptas i församlingsgemenskapen efter en offentlig ceremoni i kyrkan, den så kallade kyrkoplikten. Fortfarande lyckades man också spåra upp och fälla de flesta flagranta överträdarna, såväl män som kvinnor, när det gällde lönskaläge. Men andra tecken visade sig snart. Redan på 1740-talet stödde en del präster tanken att den världsliga rätten mte skulle blanda sig i saken, eller att straffen i varje fall skulle mildras. Tillsammans med en majoritet i de andra stånden kunde man enas omatt avskaffa den offentliga kyrkoplikten för lönskaläge och enkelt hor. Samtidigt började männen i städerna - i varje fall i Linköping och Härnösand — att smita undan det världsliga straffet för lönskaläge, och snart steg även antalet utomäktenskapliga barn där. Det lidande som framför allt kvinnorna utsattes för, hade fått många att kritisera den hårda kontrollen, inte minst därför att de såg barnamorden som en av dess effekter. Att männen ofta kom undan lindrigare än kvinnorna bidrog till tveksamheten. Den sociala utvecklingen motverkade också en effektiv kontroll. Inte minst i städerna fanns det numera ett antal unga, ogifta män och kvinnor som kommit dit som tjänstefolk från landsbygden. Dessa tycktes inte vara lika mottagliga för den informella sociala kontrollen, och männen vågade till och med trotsa domstolarnas försök att fälla dem efteråt. Några svor sig säkert fria mot bättre vetande, men framför allt tycks männen ha undkommit därför att bevis var svåra att uppbringa och genom att sluta privata överenskommelser med de ogifta mödrarna. Detta mönster spred sig med tiden även till landsbygden. När Gustav III införde lindringar för dessa kvinnor, fungerade fortfarande den formella kontrollen för deras del. Hans förordningar torde emellertid ha varit i samstämmighet med många domares åsikter, och snart minskade de bötfällda kvinnornas andel bland de ogifta mödrarna, trots att lagen inte ändrats. Dessa förändringar inträffade intressant nog ungefär samtidigt somdomstolarna lättade på trycket mot ensamma mödrar i de nordamerikanska kok^nierna.'’"’ När första och andra resan lönskaläge avkriminaliserades för kvinnor år 1810 hade praxis redan kommit långt på denna väg. Samtidigt sänktes böterna drastiskt för de ogifta kvinnor somumgåtts med gifta män. Åtalet blev mer och mer ett sätt att utöva press på fäder som inte ville betala underhåll. Mökränkningsbegreppet hade i realiteten återinförts, även om det som ord var föråldrat. Ytterligare ett steg i denna riktning togs i 1866 års strafflag. Den enda kvarvarande bastionen var kyrkan, som bibehöll särskilda ceremonier för ogifta mödrar långt in på 1900-talet. ” G. S. Rowe 1991.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=