343 År 1746 lyckades man i Memmings härad inte överbevisa en dräng om att han haft samlag med en fyraårig flicka, trots att häradsrätten funnit honom skyldig och dömt honom att böta 100 daler. Ett år senare fälldes däremot en 20-årig dräng för att ha våldtagit en 13-årig flicka i Aska härad. Häradsrätten dömde honom till döden och förklarade att den som på något sätt anklagade flickan för det skedda skulle böta 40 daler. Domen var, enligt hovrätten, korrekt, men den mildrades ändå till kroppsstraff, 30 par spön, offentlig kyrkoplikt och tre års fästningsarbete på grund av »vissa omständigheter», en standardfras när hovrätten mildrade domar. Flickan skulle få 20 daler i kompensation för den vanära och orätt hon lidit.Anmärkningsvärt många fall handlar om minderåriga flickor, ett brott som i den allmänna opinionen ansågs vara särskilt avskyvärt. Medan man krävde att vuxna kvinnor på något sätt borde ha kunnat undvika det skedda, kunde man inte hävda detta när det gällde barn. Detta mönster har också återfunnits i England vid samma tid."*^ Alla målsägare var inte lika lyckosamma. »Kvinnspersonen» Kerstin vid spinnhuset i Norrköping tvangs 1749 bekänna att hon falskeligen hade anklagat en torpare för att ha våldtagit henne. För detta dömdes hon att böta 20 daler av rådhusrätten, vilket bekräftades av hovrätten. I Bankekinds härad slutade ett annat mål till kärandens nackdel år 1750, när en »kvinnsperson» anklagade en skogvaktare för samma brott, vilket resulterat i ett barn. Hon saknade bevis, vare sig med vittnen eller »omständigheter». Tvärtomhade hon enligt ett vittne flera gånger setts liggande naken i en säng tillsammans med skogvaktaren, och enligt egen bekännelse tillåtit honom närmanden under en resa till Norrköping. Våldtäktsfallet avskrevs, och båda fick betala för lönskaläge.'*'^ Uppenbarligen var dessa två kvinnor illa beryktade och deras vittnesmål behandlades i enlighet med detta, särskilt eftersom inga andra fakta talade för dem. Men det var svårt att få rätt även om bevisen var starkare. Kyrkvärden Gabriel Persson i Kinda anklagades för att ha våldtagit en flicka, när de vallade boskap i skogen. Brist på bindande bevis fick häradsrätten att förklara honom oskyldig. Hovrätten ansåg att flickan berättat exakt samma historia varje gång hon förhörts, och att kyrkvärden gjort vissa tvetydiga yttranden i strid med övriga vittnesmål. Mycket såg besvärande ut för honom, men häradsrättens dom fastställdes såtillvida att man inte ansåg sig kunna fälla kyrkvärden. Detta var en betydelsefull distinktion, eftersom man därmed inte oskyldigförklarat den åtalade. En liknande dom avkunnades i ett mål från Åkerbo härad 1754, när en klockare anklagats för våldtäkt mot en ung flicka. Omkring ett halvsekel senare fälldes en dräng av Tjällmo häradsrätt för att GHR 1746 och 1747. J. M. Beattie 1986, s. 124-132. GHR 1749 och 1750. GHR 1754.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=