342 och det därmed inte handlade om bevisens styrka för att döma honom till döden, räddades Anna. Hovrätten valde att tro på att hon inte frivilligt begått hor. Hon frikändes med en hänvisning till Guds lag i 2. Mosebok, 22 kapitlet, verserna 25-26.'’° Exemplet Anna avslö)ar kvinnans omöjliga position i dessa situationer. Om hon valde att tiga löpte hon risk att bli gravid och sedan aldrig trodd, när hon hävdade sin oskuld. Detta var det värsta alternativet. Teg hon utan att bli gravid behövde hon bara kämpa mot sina psykiska upplevelser. Omhon däremot talade omvad somhänt, kunde kamratens varningar bli verklighet. Hovrättens dom, som var den under omständigheterna bästa möjliga, hade kanske inte blivit så fördelaktig för Anna omsoldaten överlevt Klissow. Fortfarande hade hon dock, vilket Ann-Sofie Ohlander påpekar gäller ofta i sexuella sammanhang, att kämpa med den skam, som även kom att åvila offret.'*' J. M. Beattie anser att i 1600-talets och 1700-talets England anmälde kvinnliga tjänare mycket sällan sina husbönders sexuella trakasserier. Skam, svårigheter att bevisa påståendena, och domstolarnas ovilja att avkunna en fällande domsomledde till dödsstraff, var viktiga anledningar. Ett annat fall från 1745 avslöjar männens möjligheter att undkomma ansvar för sina påträngande närmanden. I Lysings härad hade en adelstjänare tagit sig in i en officers hus och enligt åtalet angripit och våldtagit en piga. Han upptäcktes av husets ägare, men eftersom pigans uppgifter inte gick att bevisa, dömdes han bara att böta för att han förolämpat officeren, när han fördes 1 häkte. Samma år anklagades en gift bonde i Göstrings härad för att ha våldtagit sin piga, men bevisen var för svaga och pigan hade inte blivit gravid. Bonden erkände emellertid att han hade velat förföra pigan, varför han beordrades att bege sig till kyrkoherden för religiösa samtal. Ett sätt att undvika de stränga beviskraven, när det gällde ett så allvarligt brott som våldtåkt, var att endast försöka påvisa försök till sådant. En annan gift bonde i Göstring förekom i hovrätten samma år för att han besökt en torparhustru två gånger med avsikten att ha könsumgänge med henne. Ursprungsanklagelsen var »våldtäkt», men den ändrades till »försök till våldtäkt». Bonden dömdes att böta 100 daler, hälften till kungen och hälften till målsägaren, torparen, eller till 34 par spön om han inte kunde betala. Hovrätten deklarerade att torparhustrun inte fick ges skuld för det inträffade.'*'* Samma fenomen finner vi i det samtida England. Det var lättare att få juryn att avge en fällande dom för enbart försök, samtidigt som den offentliga skammen blev mindre för kvinnan.'*"' ■'" Domböcker, Br.iho här.id 1701. GHR 1702. ■" Ann-Sotie Ohlander 1987. J. M. Beattie 1986, s. 124-132. ■" Domböcker, Lvsing.s härad och Gö.strings härad 1745. GHR 1745. J. M. Beattie 1986, s. 124-132. James Sharpe 1983, s. 63-64. 4: 43
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=