341 många. Åren 1635—49 förekom ett fall, 1695-1704 ett andra fall, 1745-54 nio och 1795-1804 fyra.^** Dessa siffror härrör från ett område med en befolkning på 100.000 eller fler innevånare. Det första fallet ägde rumi Eneby 1645. Olof, en gift hantverkare från Norrköping, gick till skogen för att hämta ved. Där mötte han en 13-årig svagsint flicka. Hon frågade honom om vägen till en plats i närheten och Olof erbjöd sig att följa med. Efter en stund tvingade han sig på henne. Hon skrek, men då hotade Olof att skära halsen av henne. Brottet avslöjades, och vid rättegången erkände han. Han dömdes till döden och avrättades omedelbart. För våldtäkt behövde inte dödsstraffen godkännas av hovrätten, som alltså i efterhand förklarade att domen vant korrekt. År 1701 i Bråbo härad levde soldathustrun Anna tillsammans med kvinna i en stuga i utkanten av byn. Hennes man var ute i krig. En dag komen berusad soldat till stugan och beordrade den andra kvinnan att gå till byn och hämta brännvin. Hon vågade mte göra annat än lyda soldatens begäran, och under tiden våldtogs Anna. Offret uppgav att hon försökt komma undan soldaten genom att gå och se till kreaturen i ladugården, men han följde efter henne dit. Under våldtäkten hade hon försökt skrika, men fått ett anfall av sin epilepsi. Huruvida Anna skrikit eller ej visade sig vid rättegången bli en viktig fråga, när det gällde att avgöra omhon själv var oskyldig till det inträffade. Som ett stöd för sin version hade hon också några kvinnors vittnesmål att hon haft blåmärken på kroppen efteråt. När den andra kvinnan kom hem satt Anna vid köksbordet och grät. Annas första reaktion var att gå till någon myndighetsperson och tala om vad som hänt, men den andra kvinnan höll henne tillbaka. Hon skulle få dåligt rykte om hon berättade det, och hon skulle också få vara rädd för att soldaten skulle hämnas, om han inte blev fälld. En fällande dom var svår att utverka, eftersom det inte fanns några vittnen, hävdade kamraten. Anna övertalades att tiga ett tag, men lättade senare sitt hjärta för några andra kvinnor och för kyrkoherden. Åven Annas rotebonde fick höra omsaken och blev upprörd. Han anmälde det för häradsrätten, somalltså nu skulle utreda det hela. Man började med att begära av soldatens överste att den misstänkte skulle få höras av domstolen. Översten höll själv ett till synes summariskt förhör med soldaten och meddelade att begäran avvisades, eftersom det inte fanns starka bevis. Kunde man få frammer bev'is, fick man återkomma. Domstolen begärde på nytt att soldaten skulle komma och vittna, men vid det laget hade hans regemente gett sig av till Polen. Snart inkom ett meddelande om att han stupat i Klissow. Anna kunde därmed inte bevisa sin version, enligt häradsrätten. Med hänvisning till en kunglig förordning 1698 dömdes hon till döden för hor. Lyckligtvis såg hovrätten saken på ett annat sätt. Eftersom soldaten var död, G HR. GHR 1645. en annan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=