332 troligen demsomupprepat förseelsen.Detta skulle också kunna förklara varför återfallen är fler under den sista perioden i Säbrå tingslag. Kyrkotukten upprätthölls fortfarande omkring år 1800 med relativt stor kraft i delar av Norrland, bland annat i Stigsjö socken, somingick i Säbrå tingslag.^’ I det närliggande Nordingråområdet var andelen utomäktenskapliga barn fortfarande låg vid mitten av 1800-talet. Det fanns ungefär samtidigt en korrelation i länet mellan hög andel barnamord och låg andel utomäktenskapliga barn, ett exempel på den sociala kontrollens baksida. Såväl de låga andelarna utomäktenskapliga barn som de ogifta mödrarnas svårigheter att gifta sig gällde framför allt bondesamhället, medan man till exempel på järnbruken fann såväl ett större antal barn födda utomäktenskapet som en antydan till att deras mödrar sedermera hade lättare att gifta sig än generationskamrater i det agrara omlandet.Även om Frykmans bild av den ogifta moderns alla svårigheter säkerligen är riktig i enstaka fall, bör vi inte utgå ifrån att ett utomäktenskapligt barn alltid, eller ens ibland oftast, innebar en total social katastrof för mödrarna. Åtminstone under 1800-talet tycks de flesta gifta sig senare och finna en plats i den sociala gemenskapen trots sitt handikapp.^"* Att man var ivrig att finna barnafadern i 1770-talets Härnösand visar följande två exempel. Det första utspelades den 13 februari 1771, då stadsfiskalen kallade fram Sara Hansdotter, anklagad för andra resan lönskaläge. Sara hade fött en pojke året före, som fortfarande levde. Hon påstod att skomakargesällen Nils Tjärnlund var fadern, men denne nekade. Två änkor, som vant närvarande vid barnets födelse, kallades som vittnen. När förlossningssmärtorna var som svårast, hade änkorna frågat vem som var far. Då svor Sara, stående på ett knä och inför Guds ansikte, att det var Nils. Denne ansåg dock inte vittnesmålet vara bevis nog, och rätten var av samma åsikt. Sara fälldes för lönskaläget, medan Nils förklarades oskyldig på grund av brist på bevis.Aret därpå berättade en barnmorska att »kvinnspersonen» Brita Sundberg vid förlossningen brustit i tårar och sagt, att ingen annan än gördelmakaren Peter Frisk kunde vara son till hennes oäkta barn. Hon skulle inte vilja möta sin Herre om detta var lögn. Gördelmakaren avvisade anklagelsen, och sade sig vil)a gå ed på att han var oskyldig, men domstolen ansåg att bevisen mot honomvar så svaga att det inte var nödvändigt. De två fallen visar svårigheterna för kvinnorna att bevisa sina påståenden, i synnerhet omde fött utomäktenskapliga barn tidigare eller betraktades somallmänt lösaktiga.^*’ Jonas Frykman 1982. Jan Sunciin 1982. Britt Björnlot och Marja Sjöberg 1980. ’’ Jan Sundin 1990. Sten Carlsson 1977 och 1978. HRR, 13 februari 1771. HRR, 9 mars 1772.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=