327 plikten.'-^ Vanligen innebar denna att syndaren fick sitta på en särskild pall i kyrkan under högmässan en söndag för att visa sin ånger. Den teologiska innebörden i kyrkoplikten var att han (och ännu oftare hon) återintogs i församlingsgemenskapen, medan den i realiteten blev ett skamstraff. Förfarandet är inte unikt för svenska förhållanden, utan det tillämpades även i andra protestantiska länder, till exempel i det presbyterianska Skottland.’"^ Såväl när det gällde hor som lönskaläge fick mannen och kvinnan undergå uppenbar kyrkoplikt från åtminstone 1500-talets slut, och det fastslogs i 1686 års kyrkolag. Bättre bemedlat folk kunde i stället få betala höga böter och avlösning i hemlighet i sakristian, med motivet att de skulle lida mer av skamstraffet ån andra. I de diskussioner somföregick 1734 års lag ifrågasatte man från vissa håll den offentliga kyrkoplikten. En del ämbetsmän och till och med vissa präster ansåg att den borde avskaffas helt och hållet. 1734 års lag behöll dock såväl den offentliga kyrkoplikten som kyrkans egna böter för lönskaläge. Vid riksdagen 1740/41 föreslog vicepresidenten för Svea hovrätt, Henrik Hammarberg, att »horpallen» skulle bort. Han anförde de många abortförsök och barnamord han stött på i sitt arbete, och att många män kunde undvika såväl de ekonomiska följtferna som skammen genom att svära sig fria. Domarkollegan Lars Johan Ehrenhielm instämde. Fattigdom förhindrade många äktenskap, och resultatet var samlag före äktenskapet, aborter och självmord. Majoriteten i lagkommissionen var positiv till detta förslag, medan de flesta präster protesterade. Resultatet blev en kompromiss i formav en kunglig förordning 1741, där uppenbar kyrkophkt avskaffades för lönskaläge och enkelt hor, men för dubbelt hor och vissa andra svåra brott, bland annat stöld. Ogifta föräldrar fick 1 stället undergå hemlig skrift i sakristian.'"’ Att skamstraffet för lönskaläge blivit impopulärt bland många ämbetsmän och medlemmar av adeln och borgerskapet, framstod tydligt vid denna riksciag. Det sammanföll med att männens andel bland de dömda minskade i städerna, ett empiriskt stöd för domarnas argumentering. Samtidigt stod bönderna på prästerskapets sida. Det är svårt att avgöra huruvida böneierna tog ställning av egen övertygelse eller av allmän lojalitet till prästerna, med vilka de ju var naturliga allierade i många andra frågor under frihetstiden.'^ Vi kan i vilket fall som helst konstatera, att kontrollsystemet fungerade längre på landsbygden, dår andelen mån somfick böta för lönskaläge minskade senare än i stäcierna. På landsbygden fortsatte de utomåktenskapliga födslarna att vara få, medan antalet ökade i städerna. Det verkar som om prästerna med god framgång argumenterat bland sina församlingsbor för att en fortsatt hård attityd skulle kunna hålla landsbygden fri från denna oönskade smitta. ' ' Angående kyrkotukten, k\'rkoplikt, m.m. se Jan Sundin 1982. Arthur Thomson 1967. Arthur Thompson 1972. '■* Bruce l.enman 1982. Se även Nils Stjernberg 1929. Se bl.a. Kalle Bäck 1984. behölls
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=