324 vid enstaka fall redan under 1770-talet noteringar om att målet tagits upp på initiativ av den ogifta modern, somville ha underhåll för sitt barn. I stämningslistorna fran Linköping 1770—77 registrerades 90 kvinnor för lönskaläge, och samtidigt var antalet utomäktenskapliga barn i staden 84, vilket antyder att praktiskt taget samtliga kvinnor åtalades. Nästa registreringsperiod i stämningslistorna, 1786—89, var andelen åtalade av antalet ogifta mödrar endast cirka 20 procent, en siffra som föll till 12 procent åren 1790—99 och 4 procent åren 1800—02! Som vi såg i diagrammet hämtat från saköreslängderna var andelen bötfällda cirka 70 procent av de ogifta mödrarna åren 1797—99 och 55 procent åren 1800—09. Med andra ord brydde man sig inte omatt notera fallen i stämningslistan, så rutinartade ansåg man att de var. En sådan underlåtenhet har inte kunnat konstateras för någon annan typ av brott. Stämningslistorna berättar att det i många fall var den ogifta modern som tagit initiativet till målet under denna period. Normalt agerade stadsfiskalen åklagare, men kvinnan använde brottmålet som ett sätt att komma åt en motspänstig far. Fyra fall åren 1795-96 är särskilt upplysande. I det första kärade en piga mot en man somhon påstod ha legat hos henne under äktenskapslöfte. Stämingen drogs undan på hennes egen begäran, antingen därför att den var omöjlig att bevisa eller därför att man slutit en privat överenskommelse innan saken komupp i rådstuvurätten. I det andra fallet 1796 gjorde kvinnan uttrvckligen upp med mannen, en gesäll, och målet drogs tillbaks. Ytterligare två fall av återkallanden noteras samma år, utan att någon orsak uppges. Slutligen begärde en kvinna år 1799 att mannen antingen skulle gifta sig med henne eller dömas för lönskaläge! Syndabegreppet var på väg att försvinna, och det tidiga 1600-talets mökränkningsbegrepp var i realtiteten på väg tillbaka.-^ Mökränkning och lönskaläge enligt lagen Kyrkan tog alltså ut en liten bötessumma för kvinnornas lönskaläge redan före 1600-talets början, men i den världsliga lagen var det nästan uteslutande män som straffades.^ Mot 1600-talets mitt började de kyrkliga kraven på en kriminalisering av kvinnligt lönskaläge ge resultat. En kunglig förordning från 1658 förutsatte att kvinnor skulle böta även vid världslig domstol, men fortfarande 1662 sade Svea hovrätt, att man lät bli att straffa dem i vissa delar av landet. Någon entydig lag fanns det ju inte heller somföreskrev straff. År 1664 förklarade prästerståndet, att det inte visste vilken regel som gällde, och under de närmaste åren därefter tycks det som om kvinnorna slapp böta i de fall där underdomstolarna vant osäkra och sänt målen vidare. Undantaget tycks ha varit upprepade lönskalägen, då man tog ut böterna. På 1680-talet utfärdade Karl ^ Saköresl.ingder och stämningslistor, LLR 1770—1809. När intc annat nämns har uppgifterna omlagstiftningen hämtats främsamma källor som i not 1 ovan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=