318 att ta de ekonomiska konsekvenserna, men detta är inte nödvändigtvis hela förklaringen till skillnaden ur straffsynpunkt mellan könen. Att det var män som fastställde normer och sanktioner har naturligtvis också påverkat resultatet. Liksom Strindberg ville de veta om de barn som föddes inom äktenskapet verkligen var deras. Man kan inte heller utesluta emotionella aspirationer att »äga» sin partner. Ann-Sofie Kälvemark har understrukit den sistnämnda aspekten, att kvinnan sågs som en ägodel och ett objekt. Hon citerar ett yttrande i en av 1600-talets lagkommissioner, där det hävdades att äktenskapsbryterskor begick ett bedrägeri av samma natur som vissa ekonomiska brott. Ehuru detta förslag från 1693 aldrig komatt bli svensk lag, och trots att den medeltida skillnaden mellan könen hade övergivits minst hundra år tidigare, speglar det en attityd somtroligen delades av fler män än förslagsställaren.-^ I stort sett var den världsliga lagen när det gäller utomäktenskapliga förbindelser vid 1600-talets början präglad av en - ur det dåtida samhällets synpunkt - pragmatisk attityd. Fastän kyrkan lyckats få gensvar för religiöst färgade åsikter, var dess framgångar på detta område mer begränsade än den s)älv önskade. Fortfarande fanns det präster som ansåg att gifta brottslingar straffades för milt, och de var inte heller nöjda med att det endast var mannen som skulle böta, när brottet begåtts av två ogifta personer. Den juridiska termen i sistnämnda fall var vid 1600-talets början, och sedan länge, »mökränknmg», vilket avslöjar vad det handlar om. I praktiken tog man endast upp fallen, när en graviditet eller en barnafödsel inträtt, och ofta endast när barnet dessutom överlevde. Detta inbegrep inget ställningstagande till frågan om »synd», och det uteslöt per definition den kvinnliga parten från straffbarhet. Samtidigt fanns emellertid även begreppet »lägersmål» och »lönskaläge». Ursprungligen avsågs därmed alla former av förbjudna sexuella relationer, men begreppen hade vid domstolarna kommit att reserveras för fall där båda parter var ogifta. När det handlade om äktenskapsbrott användes termen »hor», vilken i vanligt språkbruk kan vara vidare, men i domböckerna var entydig. Omendast en av de skyldiga var gift benämndes brottet »enkelt hor», ombåda var gifta hette det »dubbelt hor». »Lägersmål» och »lönskaläge» hade senast på 1500-talet kommit att användas, när små bötesbelopp ibland även drabbade den ogifta kvinnan. Vissa domstolar utmätte sådana, ofta hänvisande till praxis. I Gullbergs härad har vi sett att myndighetskontrollen av utomäktenskapliga förbindelser mellan två ogifta skärptes på 1640-talet. Länsmännen började figurera som parter i målen, förmodligen uppmuntrade av målsägarens möjligheter till andel i boten. Antalet kvinnor somfick betala tre marker för lönskaläge ökade också. Samma sak kan observeras i saköreslängderna från Säbrå tingslag åren 1655—1680. Termen »mökränkning» byttes allt oftare ut mot »lönskaläge» eller »lägersmål». Efter 1680 förekom inte ett enda fall av »mökränkning» i någon av undersöknings- ' Ann-Sotie Ohlander 1987.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=