315 batsbrott tillkomovanpå andra förseelser. Dyrast var det att uppträda oordentligt vid kyrkan och — under vissa omständigheter — att spela kort. Vi finner somväntat att endast en person (i Härnösand) kan beläggas ha varit oförmögen att betala sina böter för att ha försummat husförhöret. Bland dem som dömdes för sabbatsbrott före 1790 (medan källorna är mer tillförlitliga) var andelen omvandlade böter i Gullberg 3 procent, i Säbrå 11, i Härnösand 19, i Linköping 26 och i Östra Göinge 50 procent. Då böterna inte var helt standardiserade, vågar vi inte dra några säkra slutsatser beträffande de geografiska skillnaderna. Lör Östra Göinges del tyck dock andelen omvandlingar genomgående vara hög oavsett typ av brott, vilket delvis kan betingas av att siffrorna speglar det ekonomiskt svåra 1770-talet. De som fällts för »kyrkobuller» tvangs i cirka hälften av fallen att omvandla böterna. Eftersom de flesta domar mot kortspel inträffade efter 1790, upplyser oss inte saköreslängderna om graden av omvandlingar för detta brott. Sammanfattning Kyrkotukten bedrevs framför allt inom kyrkliga organ på församlingsnivå. Kyrkolagen 1686 innebar att den världsliga rättvisan tog på sig ett större ansvar för att stödja prästerskapet i dess bevakning av religionens bud, och det är särskilt därefter som vi finner en ökning av sådana mål i domstolarna. Till en början handlade det då mest omatt straffa obotfärdiga, som inte bevistat kyrkliga förrättningar, eller somuppträtt oregerligt i kyrkan eller på kyrkvägen. Att prästerskapets auktoritet kunde få ett kraftfullt stöd, visas bland annat i fallet från Härnösand 1708, då en borgare fick böta för att han lurat en person att i skriftlig formgå emot kyrkans dom. Det är svårt att ge kvantitativa mått på kyrkotuktens totala omfattning vid olika tillfällen. Samhällets ökande grad av skriftlighet kan förleda oss att tro att den var markant mindre före 1600-talets slut än senare. Ä andra sidan finns det även tydliga tecken på att den ökat från den världsliga rättens sida efter antagandet av kyrkolagen 1686. Stadgan omeder och sabbatsbrott komåret efter och ett antal andra förordningar mot osedliga beteenden följde med tiden. Det var också vid 1600-talets slut som kriminaliseringen av ogifta mödrar definitivt fastslogs. Prästernas privilegier 1723 stödde deras disciplinerande strävanden. Statistiken från våra undersökningsområden visar att målen hopar sig vid vissa »kampan)er» från överhetens sida, till exempel mot dem som varit frånvarande från kyrkliga förrättningar i Linköping på 1720-talet eller mot fylleri, dansstugor, mm i Härnösand på 1750-talet. Dessa kampanjer kan ha bottnat i en känsla av att sederna höll på att försämras — vilket man ofta angav som motiv — eller bero på tillsättandet av en särskilt nitisk präst. Mot 1700-talets slut märks det tydligt i vara två städer att straff för religiösa förseelser i högre grad än tidigare riktar sig mot de obesuttna i allmänhet och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=