310 härad, där torparen Lars Persson i Hörnet varit berusad, fört oljud och åstadkommit förargelse i Björkeberga kyrka. Han fälldes enligt 3. kapitlet, 4 paragrafen i Missgärningsbalken, Kungligt brev den 17 augusti 1738, Kungliga stadgan den 22 december 1686 och Kungligt brev av den 20 december 1737 att böta 16 riksdaler och 32 skilling samt att en söndag stå uppenbar kyrkoplikt. Lagrumsaknades inte i detta fall.-^ Ännu värre kunde det ha gått för ringkarlen Nils Nyberg i Linköping, som en söndag under gudstjänsten slagit en gevaldigerkarl över ena ögat inne i kyrkan. Rådhusrätten dömde honom enligt 18. kapitlet, 4 paragrafen i Missgärningsbalken och kungligt brev av den 17 augusti 1738 att böta 33 riksdaler och 16 skilling samt att stå uppenbar kyrkoplikt. Hovrätten fann dock i sin dom 1803 att det aldrig uppstått någon allmän förargelse eftersom bråket skett bakom altaret, samt att gevaldigerkarlen inte fått någon åkomma. Därför friades Nils Nyberg. Hovrättens resolutioner visar alltså att det var på 1700-talet som dessa typer av religiösa överträdelser i första hand komatt tas upp. Fördelade över ett helt län är dock fallen få. Obetänksamma ord torde ha slunkit ur många, men det var endast i sällsynta fall som de nådde rättens öron. Vanliga svordomar bestraffades ju ofta av häradsrätter och tingsrätter, men då skedde det nästan uteslutande som en extra, men mild, påföljd vid slagsmål, trätor och fyllerier. Närvaron av villiga — ur den anmäldes synpunkt kanske illvilliga— vittnen avgjorde vad man kunde säga ostraffat. När målen togs upp, torde det oftast inte enbart ha handlat om enstaka obetänksamma ord, utan om mer utmanande uppträdande. Den lilla ökningen av åtal för vidskepelse under 1700-talet kan eventuellt antyda att man i upplysningens anda nu ville få bukt med gamla fördomar. Inte heller dessa mål var dock särskilt många i Östergötlands län. Framtill 1700-talets slut dömdes somregel endast enstaka personer i genomsnitt per år för religiösa brott i Linköping, Härnösand, Gullberg och Säbrå. Undantagen är Linköping under 1720-talet, då omkring 50 fick böta under decenniet, Härnösand under 1750-talet, då siffran var ännu något högre, och i viss mån Säbrå, där den världsliga maktens bidrag till kyrkotukten var som störst åren 1750—1779. En tydlig ökning lämfört med 1700-talets förra hälft antyds också för Linköpings del i dess stämningslistor 1770-99. Eftersombrotten till sin karaktär oftast uteslöt förlikningar, torde antalet fällda vara ungefär lika stort som antalet åtalade, vilket också stöds av att medeltalet i saköreslängden 1797—99 är ungefär lika stort somstämningslistans medeltal för samma år. Under 1800-talet ökade antalet fällda ytterligare, så att det i Linköping var 10—15 per år under 1830-talet. En liten ökning kan även noteras i Härnösand och Gullberg vid samma tid, medan kulmen nåddes vid 1700-talets mitt för Säbrås del. I Östra Göinge fälldes mellan 5 och 10 per år under de undersökta årtiondena vid 1 700-talets slut och 1800-talets början. GHR, nr 87, 1799. GHR, nr 108, 1803.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=