309 undan med 16 öre var. Änkan, som tillåtit dansen, skulle ge 1 daler och 16 öre till kyrkan.'^ Olaga kortspel avhandlades såväl i staden som på landet. Här är naturligtvis också mörkertalet stort. Endast när spelet ägde rum på offentliga ställen med villiga angivare kunde man komma åt det. Särskilt populär kan lagen knappast ha varit, eftersom kortspel tycks ha bedrivits i vida kretsar. Det kan vi bland annat se i förbigående i mål som egentligen behandlar sittande på krogen över tid, krogslagsmål och dylikt. Skogvaktaren Måns Bergman anklagade 1754 båtsmannen Erik Elur från Stigsjö för att ha slagit honom i ett krogslagsmål i Härnösand. När de närmare omständigheterna utreddes avslöjade ett av vittnena, profossen Hans Falk, att han sett Bergman, Flur och drängen Per Persson sitta och spela kort över en kanna öl inne hos krögaren Anberg. Sedan de slutat hade Bergman blivit ilsken över att han förlorat en styver mer än de andra, vilket blivit upphovet till bråket. De tre dömdes för kortspel efter hänvisning till 1687 års stadga samt enligt kungliga förordningarna den 12 november 1719, den 12 november 1730 och den 6 november 1731 att böta 10 daler var. Krögaren, som tillåtit kortspelet, skulle erlägga samma bot, samt varnades för att tillåta sådant oskick igen, »så kärt honom vara att bliva bibehållen vid sin krögarnäring».-^ Samma år fälldes i samma stad skomakarmästaren Petter Lindberg, en handelsbet)änt och en dräng för att ha spelat kort hos den förstnämnde. Spelet hade inte gällt pengar, men var ändå otillåtet enligt rätten, som hänvisade till 1739 års tjänstehjonsstadga, artikel 7, paragraf 9. Skomakaren bötade 10 daler, de båda andra 9 daler var.-^ Gudsförnekelse, förskrivning ät satan, lindrigt trolleri (lövjeri och signeri) och andra former av vidskepelse komsällan att hamna i saköreslängderna. Allvarliga brott hamnade ju när det gäller häxprocesserna oftast i särskilda kommissioner och när det gäller annat hos hovrätterna. Inte heller i den senare instansen var det dock särskilt vanligt att man tog upp sådana saker, vilket framgår av vår genomgång av ett antal tioårsperioder för Östergötlands del i Göta hovrätt. Aren 1635—49 förekom endast ett enda sådant mål. Det var Jon glasmästare i Vadstena, som av Linköpings rådstuvurätt fällts för att han sagt sig ha åkallat Gud utan att få hjälp, varför han varit tvungen att vända sig till den onde, vilket han naturligtvis fick plikta för i resolutionen 1648.’''' ren 1695-1704 behandlade hovrätten två fall av vidskepelse, men antalet hade ökat till 14 åren 1745-54. Lika många fall av vidskepelse togs då upp tillsammans med 15 mål rörande oordenthghet i kyrkan. Perioden 1795—1804 stod nio till svars för hädelse eller smädelse av Guds ord, sex för signerier och andra vidskepelser och 31 för oordenthghet i kyrkan. Ett fall kom från Gullbergs A HRR2 decombcr, p. 2, 7 december, p. 3, 9 december, p. 6-7 och 16 december, p. 7, 1754. HRR25 febru.in 1754, p. 8. HRR9 deeember 1754, p. 10. CiHR, nr6, 1648. 2^
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=