308 rådstuvurätterna. Den 2 december 1754 angav borgaren Ivar Höglin i Härnösand att det en vecka tidigare hållits dans hos borgaren Olof Normans änka Christina och hennes tjänstepiga Karin Sjöblom. Ankan förklarade att hon tillåtit sin piga att bjuda in några flickor i grannskapet till sig, men kunde inte hjälpa att det efter ett tag även dök upp drängar där och att de börjat dansa. Målet uppsköts för ytterligare utredning, men rätten fann sig några dagar senare föranlåten att utfärda ett vite på 10 daler mot demsomtillät dansstugor och öl- och brännvinsförsäljning i privathus, varvid tjänstefolket höll sig borta från sina husbönder hela nätter. De somdeltog i slika oskick skulle böta 5 daler var, »förutomvad andra förordningar stadgar». I brist på böter skulle stocken eller annat allvarsamt straff användas.'^ När målet mot änkan och pigan på nytt kom upp den 9 december var också andra deltagare i dansen inkallade, bland annat skräddargesällen och dansken Hindrik Bohman, som arbetade hos åldermannen Johan Rehn. Enligt protokollet svarade Bohman »med nog fräcka åtbörder, det han såsom en fri gesäll går ut var han vill, och bliver ute så länge han vill». När man frågade hur länge han varit ute, replikerade han: »Lika länge somherr borgmästaren vid ett annat tillfälle var hos handelsman Borenstrand». Överheten lockades att ge sig in i argumenterande. Bohman fick veta att borgmästaren med flera av magistraten och annat hederligt folk bevistat ett lovgivet anständigt sällskap, varemot Boltman varit på en förbjuden sammankomst. Dansstugor hade »över all måtta tilltagit», varför magistraten genom åtskilliga publikationer förbjudit dem, »såsom ländande till ungdomens och tjänstefolkets förförande». Gesällen vidhöll att han var en fri man, som gjorde vad han ville och hade rätt till frimåndag. När han satt vid träget arbete varje vecka borde han få skaffa sig någon motion om söndagen, eljest riskerade han att få skörbjugg, och då fanns det ingen fältskär i staden somkunde kurera honom. Hindrik Bohman drevs av hantverksgesällernas traditionella yrkesstolthet och motstånd mot det som han uppfattade som inskränkningar i sina privilegier.-"* Trots att rätten låtit provocera sig av »oanständiga utlåtelser» var naturligtvis gesällen maktlös i sak. Man hade inte kunnat konstatera att något oskick förövats vid dansstugan, men Bohman dömdes enligt 1723 års privilegier för prästerskapet, paragraf 23, att böta en daler silvermynt till kyrkan samt för sidvördnad mot domstolen till 10 dalers böter enligt 14. kapitlet i rättegångsbalken. Gesällen stod på sig och förklarade sig inte vilja betala, varför straffet späddes på med 5 daler för domkval. Då anmälde han missnöje över domen och sedan han lämnat säkerhet för böterna gavs han möjlighet att inge besvär till hovrätten inom 30 dagar. Domen där är okänd. Alla manliga besökare vid dansstugan fick vardera böta sin daler till kyrkan, medan kvinnorna kom HRR2 mars och 7 mars 1754. -■* Om hantvcrkskulturen se till exempel Lars F.dgren 1985 och 1987. Lars Magnusson 1988, s. 251-286.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=