307 högmässa, fick dessutom betala ett smärre bötesbelopp för detta.I Säbrå tingslag anmälde stadsfiskalen Jonas Hernelius år 1751 att han funnit lappdrängen Lars Jonsson på Säbrå kyrkvall under gudstjänsttid. Drängen hade inte infunnit sig till rättegången, men några vittnen hördes. Av utredningen framgick att stadsfiskalen förgäves försökt övertala Lars Jonsson att sälja sina skidor till honom. Detta torde ha gjort tingsrätten misstänksam om stadsfiskalens egentliga motiv för sin anmälan och den kunde inte finna att något brott förelåg från drängens sida. Dock borde han infinna sig vid nästa rättegångstillfälle, uppenbarligen för att man ville upprätthålla principen omkallelsens förpliktelse.“° Målet avslöjar hur kyrkotukten, liksommånga andra förordningar, kunde användas i olika syften. Lapparna var inte alltid populära gäster i kustbygden, vilket rätten visade samma dag genom att utfärda ett vite mot dem som med sina renar betade på de skogstrakter, somallmogen använde för mulbete åt sina kreatur.-' Trots detta tycks rättvisan ha fungerat för Lars Jonsson, som ville behålla sina »skidben». En närbesläktad kategori utgörs av dem som inte fullgjort sin kyrkoplikt. Kyrkoplikt utdömdes ju av världslig domstol och det tycks som om dess auktoritet i detta fall varit stor. Endast tre sådana överträdelser har återfunnits i våra undersökningsområden. Vi hittar även fem personer som fällts för att de tagit nattvard utan att dessförinnan bekänt att de begått ett brott. En sådan lag fanns alltså, men den tillämpades ytterst sällan. Vi torde få räkna med att mörkertalet är särdeles högt, och detta hänger naturligtvis samman med att bikten i den protestantiska kyrkan inte spelade samma roll som i den katolska. Funktionen av denna lag är dessutom oklar. En präst kunde vägra brottslingen att ta nattvarden, omdenne mte bekände offentligt efter en bikt. Å andra sidan kom detta i konflikt med prästens tystnadsplikt, eftersom frånvaron från nattvard kunde utpeka gärningsmannen. Enstaka tillämpningar av lagen kunde naturligtvis tjäna den världsliga kontrollapparaten i avskräckningssyfte, men i det stora hela tycks den inte haft stor praktisk betydelse. Det måste ju ha varit möjligt att avslöja åtskilliga missbruk av nattvarden, sedan gärningsmännen en gång upptäckts. Varken prästerskapet eller andra tycks ha varit särskilt nitiska utövare av denna kontroll. En betydligt större grupp bötfällda finner vi bland dem som ordnat dans eller lekstuga mot förbud, men det är endast i städerna somsådant togs upp av världslig rätt i våra undersökningsområden. På landsbygden hanterades det uteslutande inom socknen. Detta pekar på en viktig skillnad, såtillvida att forskningen tyckt sig se att kyrkans egen tukt i allmänhet var mindre omfattande i städerna än på landsbygden.-- Omvänt kom då fler fall att hamna vid HRR20 april 1708, p. 5. -= STL, 18 april 1751, p. 52. STL 18 april, p. 55. -- Jan Sundm 1982, .s. 77.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=