306 på ett eller annat sätt stört ordningen under gudstjänsten. Fylleri i kyrkan bestraffades hårt, men även oväsen och trätor åtgärdades. I cirka 10—20 fall per domstolsområde fällde man personer för sådana överträdelser. I Härnösand dömes självaste förre kantorn Hans Wattrang till 25 dalers böter av hovrätten för att ha varit drucken och haft oskick för sig i kyrkan långfredag samma år. Han uppmanades att i fortsättningen uppföra sig bättre.'^ Vid Säbrå tingsrätt åtalades tre år tidigare bonden Nils Nilsson i Lindomav landsfiskalen för att ha fattat drängen Anders Ersson i Torrom i håret och dragit honomur kyrkbänken. Bonden erkände, men motiverade sitt tilltag med att drängen tagit hans bänkplats. Landsfiskalen yrkade att Nils, som inte mäktade böta, skulle dömas till kroppsplikt. Domstolen följde uppmaningen och dömde till 50 dalers böter eller 16 dagars fängelse på vatten och bröd (vilket lagen definierade som ett kroppsstraff), samt uppenbar kyrkoplikt. Domen remitterades till hovrätten för fastställande.' I all synnerhet eftersom Nils inte tycks ha tillhört de mer välbesuttna i sitt stånd, är det lätt att förstå att han var mån om sin sociala status inför menigheten. Sittordningen i kyrkan var en av samtidens främsta sociala symboler. De som försummat husförhör, nattvard eller kyrkogång i allmänhet kunde också bestraffas av världslig rätt. De allra flesta fall löstes inomsocknens ram, men när tålamodet tog slut kunde man låta tinget eller rådstuvurätten ta över. I vårt material möter vi ett fåtal fall, utomi Linköping där de några år var fler, då man fann sig föranlåten att statuera exempel. Vid biskopsvisitationen den 27 mars 1708 i Härnösand befanns det att skräddaren Karl Frunk under många år sällan gått till kyrkan. De sista två åren hade han aldrig tagit nattvarden. Trots förmaningar hade han inte velat bättra sig och därför remitterades ärendet till världslig rätt för korrektion. Skräddaren sade sig ha varit sjuk och saknat anständiga kläder. Eftersom hustrun rest från honom till Stockholm kunde han inte ta nattvarden förrän han försonats med henne. Frunk »remonstrerades hans mästa sjukdomvara fylleri som bekant är», och enligt 1687 års förordning omsabbatsbrott och samma års stadga omeder och svordom dömdes skräddaren till 50 dalers böter. Då han inte kunde betala, skulle han i stället sitta fvra söndagar i rad i stocken framför kyrkdörren. Dessutom skulle han betala 5 daler till kyrkan och stå uppenbar kyrkoplikt. Beträffande nattvardsgången skulle man ta reda på hur man borde förfara enligt kyrkolagen, eftersom ju oenigheten mellan makarna var att räkna somett hinder."' Samma år var Erik Jacobsson och hans hustru Kerstin, Johan Will, Johan Brant och Elias Blank anmälda av konsistoriet för att ha försummat husförhöret. Då det var första resan skulle de böta 4 marker vardera enligt kyrkolagen. Hustru Kerstin, som ertappats gående på gatan under långfredagens HRR2 september 1754. STL 17 april 1751, p. 7. HRR24 mars 1708, p. 9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=