304 också vara en avspegling av att samhället i högre grad än tidigare tog det skrivna ordet till sin hjälp. I det stora hela ger dock 1700-talets källor uppfattningen att man tagit kyrkotukten på allvar i många församlingar. Under hela århundradet spelade den en viktig roll i samhällets kontrollsystem. Däremot avtog den utan tvekan på 1800-talets början. I några församlingar var den fortfarande aktiv, delvis beroende på den enskilda prästens ambitionsnivå, men på många ställen hade socknens kontrollerande verksamhet förskjutits till mer världsliga frågor, i synnerhet de fattigas rätt att bosätta sig i församlingen eller i staden. Vi kan skymta en organiserings- och uppbyggnadsperiod framtill 1700-talets mitt, en aktiv fas under seklets senare hälft och en nedgång under första hälften av 1800-talet. Orsakerna till denna nedgång kan vara flera. Den ökande proletariseringen är kanske den viktigaste. När de sociala klyftorna växte minskade den sociala sammanhållningen. Det nya proletariatet var också mer geografiskt rörligt än bondeklassen, vilket gjorde det svårt att kontrollera dess medlemmar på sockennivå. Parallellt med detta minskade kyrkans allmänna inflytande, dels på grund av en ökande sekularisering, dels inför utmaningen från nya religiösa rörelser under 1800-talet. Kyrkotukten vid ting och rådstuvurätter När vi nu går över till att studera de överträdelser av religiös natur, som avhandlades av de lokala världsliga domstolarna, måste vi hålla i minnet att de endast symboliserade en bråkdel av denna kontroll. De flesta kategorier i tabell 1 kan entydigt inordnas i kategorin brott mot kyrkans auktoritet. I några fall, framför allt olaga anordnande av dans och lekstugor eller olaga kortspel, är det mindre uppenbart. Det är emellertid av moraliskt-religiösa skäl man ursprungligen velat förbjuda dessa nöjen. Detta hindrar inte, till vilket vi skall återkomma, att kontrollen även tjänade ett allmänt syfte att upprätthålla ordningen. Genomgående störst bland religiösa brott är kategorin »sabbatsbrott». Många oönskade beteenden utgjorde enligt definitionen sabbatsbrott omde inträffade från lördagskvällen till söndagseftermiddagen. Detta gällde till exempel fylleri och bråk på väg till och från kyrkan. Den 24 mars 1708 dök Jacob Persson upp vid Härnösands rådstuvurätt, sedan han remitterats dit av prästerskåpet för att ha knuffat sin hustru Marit i snön en söndagsmorgon på kyrkvägen. Han dömdes att sitta tre dagar i fängelse, men dessutomskulle borgaren Jon Jacobsson, som tubbat Jacob att »med skrivelse förfäkta denna saken inför rådstuvurätten», ge en daler till de fattiga för sin »otillbörlighet».'■* Under 1700-talet började man allt oftare döma för sabbatsbrott vid alla fyllerier, trätor, småslagsmål, snatterier, osv. som inträffat under vilodagen. Borgaren och mjölnaren Lars Hjelte i Härnösand kärade den 16 september 1754 mot HRR, 24 m.irs 170cS. p. 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=