303 sockenstämman. Även stämman kunde nöja sig med tillrättavisningar och varningar, men den hade också rätt att döma ut smärre böter. Under vissa perioder kom stockstraffet att användas för särskilt motspänstiga personer. I allra värsta fall kunde man utestänga en syndare från församlingsgemenskapen och de heliga sakramenten. Därmed var kyrkans maktmedel i enlighet med 1686 års kyrkolag uttömda. Man tillät inte längre rent kroppsliga straff av den typ som ärkebiskop Angermannus dömde ut under sina visitationer ett knappt sekel tidigare. Kyrkan var emellertid mte maktlös. Framför allt bör man inte underskatta verkan av en avstängning från nattvarden. I Göta hovrätt hamnade år 1702 ett mål som remitterats från Linköping. Glasföraren Mattias Bengtsson anklagas där för att ha kallat domprosten Olof Langelius tjuv, skälmoch självmördare, sedan Bengtsson nekats nattvarden i fem års tid. Kommissorialrätten hade dömt honomatt betala 12 marker, men då han ångrat sig och domprosten gjort förbön, slapp han dessa böter. I de allra flesta fall kunde kyrkan själv nå sina syften inomramen för kyrkotukten, men några var obotfärdiga och hamnade vid tinget eller rådstuvurätten. Där kunde böterna bli högre och oftast rådde det ingen tvekan omvilkens parti domstolen skulle ta. Mellan sockenstämmorna i häradet och nämnden vid tinget fanns direkta personalunioner, såtillvida att nämndemännen ofta upprätthöll förtroendeuppdrag somkyrkvärdar eller åtminstone sommedlemmar i kyrkorådet. Hur effektivt detta kontrollsystem var i praktiken kan vi inte avgöra med bestämdhet. Mycket talar dock för att det fungerade relativt väl under vissa förutsättningar. Den enskilde prästens nit och relationer till de tongivande inomsocknen eller staden torde ha varit en mycket viktig faktor. Ofta upprätthölls också kyrkotukten snarare i formav punktvisa kampanjer för att statuera exempel än som en kontinuerlig sanktionsapparat. Den anhopning av fall somvi finner vissa år såväl i socknens protokoll somvid de världsliga domstolarna talar för detta. Att med kvantitativa metoder försöka tolka kyrkotuktens omfattning och effektivitet under olika perioder är mycket svårt. För det första kan man inte generalisera utifrån ett fåtal av våra cirka 2.500 församlingar. Den delvis informella naturen gör att många ingripanden knappast satte spår i några källor på sockennivå. Vidare torde det ha upprättats fler protokoll i sc)ckenstämmor och kyrkoråd än dem vi nu kan återfinna i kyrkoarkiven. Det bevarade materialet är alltså ofullständigt och redovisar endast saker man för tillfället fann det värt att bevara för eftervärlden. De kyrkoråd som uppstod under 1700-talet arbetade till exempel ibland med stor nit, ibland tycks de knappt ha sammanträtt. Man kan iaktta att protokollen och antalet fall är fler under senare delen av 1700-talet än tidigare. Det kan betyda att disciplineringen tilltagit, men det kan ” GHR, Nr 51, 1702.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=