300 sekvent accepterat ansvar som i Karl IX:s appendix. I England sorterade till exempel somregel inte äktenskapsbrott under världslig rätt. Alternativet var, ur kyrkans synpunkt, att staten accepterade en kyrklig domsrätt vid sidan av de världsliga domstolarna. Meningarna var delade bland prästerskapet om i vilken grad denna domsrätt borde utövas, men i praktiken utbildades en kyrkotukt på församlingsnivå, där även straff utmättes. Just frågan om straff var avgörande. Många präster ansåg att de skulle vägleda och förmana, men inte bestraffa. I 1571 års kyrkoordning, vilken i princip gällde till 1686, talas om straff. Dessa består främst av hemligt skriftermål, skriftermål inför församlingen och bann. När man säger att syndare kan dömas till att ge allmosor till de fattiga och att syndaren kan åläggas bot som en förlikning till församlingen, har man i praktiken infört straff av samma tvp som världsliga böter. Till och med skamstraff, som att stå naken för kyrkdörren eller slås i järn, nämns för mycket grova laster, dvs. kätteri (blodskam), tidelag och mord på anförvanter. Uppenbart skriftermål, som bokstavligen egentligen var en syndares återupptagande i församlingsgemenskapen, erkändes av de flesta som i praktiken ett skamstraff.^ Samtidigt var kungamakten och adeln föga intresserade av att det utbildades en alltför omfattande domsrätt vid sidan av den världsliga.Ärkebiskop Abraham Angermannus’ visitationsresor vid 1500-talets slut med utdelande av kroppsstraff och andra botgöringar till syndare var inte något som kungamakten vill se upprepas."' Karl IX:s appendix »befriade» delvis kyrkan från att bestraffa de synder som räknades upp där.^ Därefter komalltså religiöst-moraliska överträdelser att beivras alltmer vid de civila domstolarna, vilka blev ett maktinstrument mot dem som vägrade att ta nattvarden, att gå på husförhör eller i högmässan, osv. En del lindrigare överträdelser hamnade under socknarnas kyrkotukt, och penningstraff och stockstraff utdömdes inte sällan på sockenstämman. I praktiken gick man där ibland längre än vad allmänna förordningar tillät. Biskoparna utfärdade till exempel egna kompletteringar till kyrkotuktens främjande.^ Denna milda bestraffningsrätt erkändes också i kyrkolagen 1686 och i förordningen om eder och sabbatsbrott året därefter. Vid 1600-talets slut hade därmed de formella gränserna dragits mellan den världsliga och den andliga domsmakten. Under 1600-talet utövades den svenska kyrkotukten av prästen ensam, bland annat under husförhörsresorna i byarna, vid prostens visitationer (prosteting), och vid sockenstämmorna. På 1700-talet kom sockenstämmornas roll på en del ställen att övertas av kyrkoråden, en mindre krets av församlingsbor under prästens ordförandeskap. Vilken granne som helst kunde i princip ta upp en ' Sven Kjöllerström 1971, s. 3C, 67 och 76-80. Åke Andrén 1971. s. 304. ■' Sven Kjöllerström 1944, s. 276-277 och 369-372. ^ Sven Kjöllerström 1957, s. 67. Sven Kjöllerström 1957, s. 94. Sven Kjöllerström 1944, s. 128 tt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=