XII. Till religionens försvar Omkyrkotukt och världslig rättvisa Kyrkan utgjorde vid sidan av staten och lokalsamhället den tredje stora intressenten i 1600-talets rättssystem. Man finner ofta att domar avkunnats enligt »Guds och Sveriges lag» med direkta hänvisningar till de texter domen baserade sig på. Detta betydde då inte bara att den världsliga lagen i mer abstrakt betydelse skulle rimma med religionens bud, utan att Tio Guds Bud och den mosaiska lagen i vissa fall skulle vara vägledande såväl vid kriminaliseringen somvid straffmätningen. Tolkat på detta sätt kom det teologiska inflytandet på strafflagen att våxa under 1500-talet för att kulminera århundradet därefter. Ett viktigt steg togs i och med tillkomsten av Karl IX:s appendix till den utgåva av landslagen som han stadsfäste i december 1608. I detta appendix refereras ett antal citat ur den mosaiska lagen angående vissa typer av brott. När inte landslagen hade klara stadganden förklarades att man, till dess inhemska lagar hunnit utfärdas, skulle döma i enlighet med appendix. Där finns föreskrifter angående »mened. Guds lastande, svärjande och bannande», »olydnad och förakt emot fader och moder», »dråp», »hor, frändsämjospjäll (könsumgänge mellan släktingar) och mökränkning», »ocker» och »falskt vittne». Som synes gäller de flesta fallen brott med anknytning till den religiösa moralen. Även om begreppen »brott» och »synd» inte varit helt åtskilda i svensk och europeisk rättuppfattning före 1600-talet, innebar Karl IX:s appendix att den världsliga rättvisan nu i princip ålades, dels att beivra synder som inte tidigare ansetts vara brott, dels att straffa på ett sätt som avvek från tidigare praxis, låt vara att kungen och senare hovrätterna ofta omvandlade dödsstraff till höga böter. Aven bland tongivande teologer medgavs under 1600-talet att fastän den mosaiska lagen gällde som brottskatalog, behövde man inte slaviskt följa dess påbud om straff, i var)e fall inte i benådningsärenden.' Det världsliga svärdet hade dock accepterat att det skulle användas för att bekämpa de flesta av de synder som definierades i Bibeln. Detta var till en början inte en självklarhet, vare sig i Sverige eller i andra protestantiska länder, men om kungen inte bekämpade människornas syndfullhet, kunde Guds straffdomar drabba inte bara syndarna utan hela riket, en fruktan som hade stöd i Gamla Testamentet. I Sverige uttalades den bland .annat av Johan III som en anledning till skärpning av kyrkotukten inför 1572 års kyrkomöte.’ Sällan finner man dock ett så kon- ' J. h. Almquist 1942, s. 335-340. Riibcn Josetsson 1950, s. 14-88. Sven Kjölicr.ström 1937, s. 12-14 och 101-102. ‘ Åke Andrén 1975, s. 228-232.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=