296 På landsbygden växte också proletariatet, men städerna erbjöd inom rättsväsendet den gynnsammaste arenan för en konfrontation mellan det etablerade samhället och dess mindre gynnade grupper. Norbert Elias’ teori om den sociala disciplineringen beskriver den långsiktiga tendensen, som gick mot ett avståndstagande mot att använda fysiskt våld, trots vågor som skapades av den socioekonomiska utvecklingen. När de värsta sociala problemen lättade mot 1800-talets mitt, när det växande proletariatet sugits upp i industrialismens fabrikssystemoch börjat disciplinera sig självt via den organiserade arbetarrörelsen och kanske som en följd av att lokalsamhällets kontrollapparat effektiviserats, sjönk åter siffrorna för våldsbrotten såv^äl i Linköping som annorstädes. Björn Horgby har till exempel visat att antalet registrerade vålds- och ordningsbrott minskade i Norrköping under 1800-talets senare hälft, och att industriarbetarna tillhörde de mer »disciplinerade». Marja Taussi Sjöberg visade likaså att våldskriminalitet och fylleri visserligen ökade under 1870-talets högkonjunktur i Västernorrlands sågverksområden, men att siffrorna sjönk, sedan förhållandena stabiliserats. Det tidiga 1800-talet visade att utvecklingen inte gick så lineärt och deterministiskt som en enkel teori antar. Den dominerande tendensen var emellertid att de lokala domstolarna vad det gällde konflikt- och ordningsbrotten förändrades från att lösa konflikter mellan privatpersoner till att utöva samhällelig social kontroll. Med tiden minskade också den typ av vardagsvåld och ordningsförseelser som beivrades, kanske ett belägg för att människorna blivit socialt mer disciplinerade i umgänget med varandra. Denna »disciplinering» har ibland framställts som övergången från en »skamkultur» till en »skuldkultur». Den äldre »skamkulturen» skulle innebära att man ivrigt sökte hävda sin ära och status med olika till buds stående medel, inklusive fysiskt våld. I den nya »skuldkulturen» vändes emotionerna inåt, medan man disciplinerade sitt beteende i relationerna med andra människor.Claude Chesnais har observerat att de registrerade självmorden är få, där antalet mord och dråp är många (t.ex. i medelhavsområdet), medan självmorden är fler där antalet mord och dråp är få {nota bene i västra och norra Europa).Detta skulle kunna tolkas som att människorna i de förra kulturerna vänder sina aggressioner och frustrationer utåt, medan de i de senare kulturerna riktar deminåt, och att detta uppstått som frukten av en lång tradition. Här finns uppenbara likheter med Durkheims klassiska teorier omsjälvmorden. Statistik över självmordsfrekvenser är dock svår att tolka med hänsyn till att vi inte kan bedöma rapportbenägenheten. Om siffrorna speglar verkliga förhållanden - och det gör de i varje fall i grova drag när det gäller mord och dråp — kan man fråga sig hur dessa skillnader uppBjörn Horgby 1986 och 1989. Marja Taussi Sjöberg 1981. Begreppen har bland annat använts av Björn Horgby 1986 och 1989. J. C. Chesnais 1981, s. 42 tf.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=