295 köping samtidigt med liknande oroligheter i andra svenska städer. I bakgrunden skymtar franska revolutionen, såväl bland de upproriska som har fått ideologiskt bränsle för sitt missnöje, som bland dem som vill bevara den bestående ordningen, och som därför fruktar smittan från jakobinska idéer. Under denna epok ökar det registrerade fysiska våldet i Linköping, särskilt bland de obesuttna. Samtidigt skärps kontrollen mot dem som är berusade och bullriga ute på gatorna och mot gesällernas och drängarnas vistande där över huvud taget efter nattens inbrott. I flera avseenden kan man finna anknytningspunkter mellan upploppet och de mer vardagliga konflikterna och ordningsbrotten. För det första stod en majoritet rekryterad från de mer obesuttna skikten, de som hade störst anledning att vara missnöjda med utvecklingen, på de anklagades sida. Deras motståndare tillhörde borgerskapets mer besuttna delar och lokala representanter för statsmakten. Såtillvida kan man alltså se vardagsvåldet som en produkt av sociala, ekonomiska och politiska förhållandena i Linköping omkring sekelskiftet år 1800. Men detta betyder inte nödvändigtvis att denna »sociala protest» var lika medveten som i Dirk Blasius’ framställning. Det hade förekommit slagsmål och andra oregerligheter sedan århundraden i Linköping såväl som i andra lokalsamhällen i Västeuropa. Ett mönster somförekommit tidigare, men somvar på reträtt, inte minst bland de mer etablerade i lokalsamhället, förstärktes igen mot bakgrund av skärpta sociala problem. Det förefaller troligt att en ymnigare tillgång på destillerad sprit sänkte tröskeln för utbrotten av fysiskt våld, men Blasius och Ylikangas har säkert rätt, när de avvisar alkoholen som en primär faktor. Fortfarande utgjorde också rådstuvurätten i Linköping - liksom de lokala domstolarna på andra hålF' — ett organ för lösning av konflikter mellan privatpersoner, liksom den redan på 1600-talet även varit ett repressivt medel mot den tidens små marginella grupper. Att vardagsvåld ingick i en lång tradition, särskilt bland hantverksgrupperna, finns det åtskilliga belägg för.^"* M^n alltmer kom nu rådstuvurätten att bli ett instrument för social kontroll för att tygla beteendet hos det växande proletariat, som samhällets övre skikt börjat frukta, och alltmer sällan deltog handlande eller hantverksmästare i de bullriga uppträdena. Därför skärptes kontrollen genom nya stadgor och genom en striktare tillämpning av de redan existerande. Den fysiska övervakningen av gator och torg intensifierades också, i större städer i form av en uniformerad »modern» polis. Såväl de sociala frustrationerna hos de obesuttna somden ökade formella kontrollen förklarar uppgången av antalet konflikt- och ordningsbrott i Linköping och på andra ställen under slutet av 1700-talet och 1800-talets första hälft. I städerna syntes detta fenomen tydligast, och städerna komframför allt att förknippas med bottslighet, som den uppfattades av de litterata klasserna. •’' Det gällde till exempel i vissa delar av det tidiga 180C-talets USA. Alien Steinberg 1988. Lars Magnusson 1988, s. 265 tt. Lars Ldgren 1985 och 1987.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=