294 tionden, dels därför att vi i litteraturen kan hitta värdefulla upplysningar om stadens ekonomiska, sociala och politiska historia. Ekonomiskt kom Linköping på många sätt att hamna i skuggan av stapelstaden Norrköping under århundradena efter 1600-talets början. Vi har redan sett att proletariseringen inletts efter 1700-talets mitt. Visserligen ökade antalet hantverkare mellan 1750 och 1775 från 95 till 140, men 1795 hade deras antal sjunkit igen till 125. Därmed förändrades även relationerna mellan antalet hantverksmästare å ena sidan och gesäller och lärlingar å den andra från 1: 1 till cirka 1:2. År 1825 var hantverksmästarna åter 148, men samtidigt hade antalet gesäller och lärlingar vuxit så att de senare fortfarande var i majoritet (224). Enligt landshövdingens berättelse från år 1820 befann sig handel och hantverk snarast i stagnation, vilket dock senare ersattes av en viss uppgång, delvis på grund av Göta kanals tillkomst. Förmögenhetsförhållandena utvecklades dock mycket ojämnt, och år 1850 utgjorde de burskapsägande 12 procent av befolkningen, samtidigt som de ägde 38 procent av den fasta egendomen. Övriga ståndspersoner uppgick till 14 procent och ägde mer än hälften av den fasta egendomen. Gesäller, lärlingar, arbetare och andra fick dela på återstoden, fastän de var i majoritet i staden vid det laget. Redan på 1600-talet utvecklades magistraten allt mer till att bli ett instrument för statsmaktens lokala administration. Den hade redan från århundradets början varit oligarkiskt sammansatt, dock troligen med en bredare representation än den kom att få senare.^*’ Under 1700-talet finns åtskilliga vittnesbörd om motsättningar inom borgerskapet och mellan dess majoritet och magistraten. Medan magistraten och de mest besuttna borgarna komatt inneha den politiska makten, uppstod det en opposition, framför allt understödd av hantverkarna.^'^ Från 1700-talets mitt valdes såväl borgmästare och riksdagsmän med fyrkskala, vilket gav de mer välbeställda en övervikt. På allmänna rådstugor röstade man — när det behövdes - ofta enligt principen »en man en röst», men även där förekom ibland val enligt fyrkskalan.^' En kulmen i motsättningarna mellan magistraten och det mest besuttna borgerskapet å ena sidan och mindre etablerade borgare, främst hantverkare å den andra, kan observeras närmast före och under år 1800. Rådmansvalet 1797 hade förorsakat stora motsättningar och det så kallade »brännvinsupploppet», som inträffade i januari 1800 måste ses mot bakgrund av dessa ackumulerade konflikter.^’ Efter årtionden av ekonomisk stagnation, befolkningsökning, viss proletarisering och lokala politiska spänningar inträffade »brännvinsupploppet» i LinFolke Lindberg 1975, del 3. Folke Lindberg 1975, del 2, s. 38-39 och 1C3-115. Folke Lindberg 1975, del 2, s. 28-30. Folke Lindberg 1975, del 2, s. 36-38. Folke Lindberg 1975, del 2, s. 267-269, 282 och 364-371. Folke Lindberg 1975, del 2, s. 285.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=