291 garna och i umgänget mellan könen. Det är detta vi sedan får bevittna i formav ökande tal för den registrerade kriminaliteten, innan samhällsomvandlingen nått en stabilare fas under 1800-talets senare hälft. Dirk Blasius har kritiserat »moderniseringsteorin», inte minst därför att den söker tolka kriminalitetsutvecklingen under en tid som ännu inte hade påverkats särskilt starkt av indistrialisering. Inte heller hade urbaniseringen hunnit långt. I varje fall gäller detta Tyskland och (i vårt fall) Sverige. Omman söker en förklaring till en likartad utveckling i många länder, skulle alltså den formav moderniseringsteori som tar fasta på fenomen som ännu inte hunnit uppträda särskilt kraftigt i många av länderna vara svår att försvara. I detta avseende förefaller Blasius kritik vara befogad. Zehr har även angripits av Eric Johnson, som gjort en undersökning av sambandet mellan urbaniseringsgrad och kriminalitetsnivå i det kejserliga Tyskland. Han finner inget sådant samband föreligga, utan vill förklara regionala skillnader med fattigdomoch marginalisering bland vissa etniska grupper av immigranter. Vi har redan konstaterat att det i Sydösterbotten på 1800-talets början förekom ovanligt många mord och dråp, företrädesvis begångna av grupper av yngre män som under helgerna påverkade av alkohol mer eller mindre oprovocerade attackerade befolkningen. Heikki Ylikangas har tolkat denna ökning av våldet som en effekt av den socioekonomiska utvecklingen i området. Övergången från ett äldre agrarsamhälle med en effektiv social kontroll till en mer kommersiellt inriktad ekonomi med tjärbränning som en viktig näringskälla betydde att många yngre frigjordes från sitt tidigare patriarkala beroende. Den nya ekonomin innebar en ökad tendens till individuell självhävdelse mot bakgrund av tilltagande social konkurrens, vilket även tog sig uttryck i aggressivitet. Den rikliga tillgången på brännvin i den spannmålsproducerande regionen medverkade till att minska tröskeleffekterna gentemot fysiskt våld. När bristen på arbete tilltogfick arbetsgivarna på nytt möjlighet att skärpa den sociala kontrollen och våldet avtog i omfattning. Domstolarna kunde inte ensamma utöva den sociala kontrollen. Detta visade sig bland annat i att edens vikt inte längre var särskilt stor. Många svor sig glatt fria från ansvar, och andra vittnade falskt utan större betänkligheter. Ylikangas betonar alltså de ekonomiska faktorerna som en grundläggande förutsättning, men förklararar dessutom beteendet med frånvaron av den traditionella formen av social kontroll. I viss mening kan hans tolkning, liksom Blasius’, sägas vara en variant av en social konfliktteori, även omden inte tar fasta på utarming som en bidragande orsak. Vi bör, innan vi övergår till att försöka tolka den svenska utvecklingen, även påminna om de försök som gjorts att förklara ökningen av brottsligheten med uppkomsten av en växande .»kriminell klass» i industrialiseringens och urbaniseringens spår. Termen emanerar i modern forskning främst från Louise Chevaliers F.ric A. Jolinson 1990. Heikki Ylikanga.s 19S3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=