290 Stölderna blev dessutom för de obesuttna ett slags social protest. Man ansåg sig ha en rätt att ta det somfattades i skenet av de stora ekonomiska och sociala orättvisor man observerade. Vid sidan av den rena nödkriminaliteten fanns alltså en upplevd »relativ nöd», som legitimerade stölderna. En — i vårt sammanhang - viktig poäng i Blasius’ resonemang är att den ökning av registrerat trots och fysiska attacker mot polismän, skogvaktare, tulltjänstemän, skatteindnvare och andra representanter för det repressiva systemet som ägde rum i viss mening var ett led i de obesuttnas uppror. Sammanfattningsvis konstaterar Dirk Blasius att: »Under första hälften av 1800-talet trädde de nedre skikten ut ur sin ställning som objekt. För den samtida överheten och för dem som skriver vardagslivets krönika var detta något nytt. De lägre klasserna befann sig på en historisk offensiv och det var på vardagskriminalitetens fält somförsta slaget stod. Där inregistrerades förluster, men även erfarenheter av solidaritet, oräddhet och egenvärde. Utan tvekan kom man ihåg dessa erfarenheter inom det senare 1800-talets arbetarrörelse.»‘‘^ Den här refererade tolkningen kan kritiseras på flera punkter. För det första har man svårt att spåra en medveten klasskamp i merparten av de egendomsbrott som registrerats i \'åra domstolsprotokoll. Det rörde sig trots allt oftast om stölder från personer som inte alls representerade de burgnare skikten, ibland från offer somvar lika fattiga somgärningsmännen. Vi har knappast anledning att tro att de flesta stölder — utommöjligen vedstölder och visst snatteri på större arbetsplatser — sågs med blida ögon av folk i gemen. I många fall ger alltså Blasius en alltför romantisk bild av 1800-talets tjuvar. För det andra utgjorde — i varje fall i Sverige — fortfarande de flesta fall av våld konflikter mellan privatpersoner, inte mellan folket och representanter för överheten. Inte heller är det bevisat att minnet av småstölderna, slagsmålen och fyllerierna under 1800-talets förra hälft spelade någon roll i medvetandegörandet av den organiserade arbetarrörelse som sedermera uppstod. För svensk del finner vi naturligtvis också på många ställen skillnader mellan situationen i vårt land och det patriarkala preussiska godsägarvälde som Blasius beskriver för den förindustriella perioden. En teori med samma generaliseringsambitioner som Blasius’ tolkning betonar begreppet »modernisering». En av dess representanter är Howard Zehr, som framför allt studerat utvecklingen i Tyskland och Frankrike.'**’ För honom är det industrialiseringsprocessen och urbaniseringen som står i förgrunden. Enligt honom skapade dessa fenomen frustrationer av olika slag i en ny värld som inte liknade den förindustriella. Teorin faller tillbaka på Emile Durkheims »anomibegrepp», vilket anses förklara social oro under tider av snabb förändring. Frustrationerna åstadkomi sin tur en aggressionspotential, vilken fick sitt utlopp bland annat i relationerna mom familjen och mellan grannar, pä kroDirk Blasius 1978. ■*** Howard Zehr 1976.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=