261 skilt för att ha vistats ute otillåten tid och för gatufridsbrott, medan andra obesuttna ökade inom alla kategorier. Särskilt vad det gäller fylleriet tillkom ett ökande tillskott av tillresande landsbygdsbor. Även lindriga slagsmål och andra ordningsförseelser följde i spåren. Enkelt uttryckt kan man säga att landsbygdsdistrikten bibehöll det äldre mönstret, där våldet och ordningsbrotten varit jämnt fördelat i alla kategorier. När skedde förändringen i städerna, och vilka var de bakomliggande orsakerna? För Härnösands del antyds att den ägde rum under 1800-talets förra hälft, medan den eventuellt kan ha skett tidigare i Linköping, där saköreslängderna inte ger oss några upplysningar. Vi skall därför konsultera stämningslistorna för Linköpings stad. Dessa listor är relativt väl förda, vilket inte alltid är fallet för andra domstolar och perioder, eftersom de i första hand var tillfälliga arbetsmaterial. Att resultaten i stämningslistorna inte alltid ger exakt samma bild som den man får i saköreslängderna har redan konstaterats. A andra sidan redovisar stämningslistorna oftast den somär kärande och offer. ren 1770-77, 1786—89 och 1800-1802 har registrerats. Först redovisas några resultat för åren 1770—74 och 1800—04 som ger en allmän bild av innehållet. Vi befinner oss då i en tid då den allmänne åklagaren, dvs. stadsfiskalen, på allvar trätt in på scenen. I stämningslistorna nämns han alltid som agerande när det gäller fylleriåtal och i två tredjedelar av fall som kategoriserats som grövre våld eller trätor och andra ordningsförseelser. I kategorin »lindrigt våld utan skada» nämns stadsfiskalen i cirka 60 % av fallen och när åtalet gäller »lindrigt våld med skada» förekommer han i 45 % av fallen. Rättvisans officiella representanter aktiverades i mycket högre grad än under 1600-talets förra hälft. Privata kärande uppträdde alltså i övriga fall utan noterat stöd av stadsfiskalen. För det lindrigare våldet utan skada och för grovt våld (mest fridsbrott) förekomde i nästan två tredjedelar av fallen och för trätor och andra ordningsbrott i knappt hälften. Sistnämnda kategori innefattade många mål där ingen privatperson blivit lidande, till exempel vistande på gatan otillåten tid. Detsamma gäller i ännu högre grad fylleriet, där stadsfiskalen alltid stod som ensam kärande. Privata ombud för käranden förekom endast i tre fall. Man skötte alltså själv sitt mål utan advokater eller annat bistånd. Stämningslistorna för Östra Gömge visar att offentliga åklagare redan vid 1700-talets förra hälft börjat blanda sig i konfliktbrotten. Dessa stämningslistor har analyserats för vart femte år mellan 1715 och 1745, varvid det framgår att en offentlig åklagare nämns i 40 procent av alla fall av konflikt- och ordningsbrott. Framför allt är det länsman, befallningsman och kronokomissarien som är aktiva som offentliga kärande. Befallningsmannen kommer senare att försvinna som åklagare, då hans tjänst får uppgifter av kameral natur, och hans titel döps om till kronofogde. Komissarien skulle i första hand bevaka vissa av kronans ekonomiska intressen, men komäven under 1700-talet att kära i brottmål. Samtliga dessa ämbetsmän uppbar en del av böterna för sina besvär. Endast A
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=