256 landsbygden i närheten av staden. Incidenterna betingades ofta av stadens roll somkommersiellt centrum—och nöjescentrum— för sitt omland. I Säbrå hade de somfälldes somregel inte deltagit i några omfattande gruppaktiviteter. Mellan 90 och 95 % var »ensambrottslingar». I Gullbergs härad är andelen grupper med minst två fällda såväl före som efter 1790 drygt 15 %. Även i Östra Göinge finns samma mönster under 1700-talets slut och 1800talets början. Drygt 20 procent fälldes totalt i grupper om minst två för olika konflikt- och ordningsbrott. Linköpings andel av personer som fälldes i grupper om minst två var 17 % före 1750 och 13 % efter 1796. I Härnösand är totala andelen 17 % före 1790 och 15 % därefter. Där somvid de andra domstolarna samlade fridsbrotten och trätor och brott mot ordningsstadgan de flesta grupperna. Det bör tilläggas att merparten av »grupperna» bestod av två eller tre personer i konflikt med varandra. By- och gatuslagsmål med många inblandade tycks ha hört till ovanligheterna. När fler än två fälldes, rörde det sig ofta om en mindre grupp, som med glåpord eller lindrigt fysiskt våld antastat någon, eller enbart vistats på gatan under otillåtna tider. Sociala mönster När man skall studera konflikternas sociala mönster skapar den höga andelen med oangivna titlar eller yrken före 1700-talets slut problem. I Linköping och Gullbergs härad var andelen konflikt- och \'åldsbrott lika stor bland besuttna och obesuttna, medan den i Härnösand och Säbrå var större bland de obesuttna. Totalt sett upptar våldsbrotten större utrymme i städerna än på landsbygden. Huvudresultatet är dock att konflikt- och ordningsbrott begicks i alla läger. Vissa resultat beträffande den sociala sammansättningen och dess förändring över tid bland de svarande i olika kategorier kan hämtas från Linköpings saköreslängder och stämningslistor. När det handlade om grovt våld, utgjorde medelklassen, dvs. ämbetsmän, handlande, m.fl. cirka hälften före 1750, men vid 1700-talets slut och 1800-talets början endast omkring 14 % tillsammans. Tjänstefolk och okvalificerade arbetare förändrade inte sin andel nämnvärt över tid. Däremot kom gesällerna att ensamma utgöra cirka 40 procent under 1800-talet. I kategorin lindrigt våld med skada upptog medelklass och mästare en dryg fjärdedel, ungefär lika stor andel som talet sjönk deras siffror ytterligare. Nu utgjorde de vardera cirka 20 %. Något fler bönder dök nu upp, men det var framför allt andra obesuttna som ökade sin andel. Även lindrigt våld utan skada redovisar en icke obetydlig andel medelklass och hantverksmästare i Linköping före 1750. Aren 1797-1839 var dock situationen densamma som för tidigare brottskategorier. Medelklass och mästare var relativt sett färre och gesällernas andel hade ökat, så att den var ungefär hka stor som de övriga två tillsammans. Gruppen »övriga obesuttna» ökade också gesällerna före 1750. På 1800
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=