253 velat tillkomma». Två gånger hade han hittats berusad på gatan. Resultatet blev höga böter för fylleri och missfirmelser. Slutligen finner vi den 22 juni försvarskarlen Johan Wikander, som var på arbete hos handelsman Erik Bergstedt. Efter att ha lämnat arbetet fick han tag på brännvin. Sedan hotade han att begå självmord och överföll och slog tre borgare. Inför rätten intygades det att Wikander flera gånger förut varit inblandad i »slagsmål och andra oskickligheter», fast då klarat sig undan laga näpst. Han var känd för ostyrig huslevnad med sin hustru. Så snart han blev drucken fick han »böjelser till onda gärningar» och blev ängslig och oroad. Nu dömdes Wikander för fridsbrott, otidigt bemötande mot stadsbetjänten, tillfogade blodsår och fylleri till sammanlagt 61 dalers böter. Om han inte kunde betala böterna utan att förstöra sin hustrus egendom, skulle han slita 23 par spö. Tidigare hade han arbetat som snickare hos en fabrikör i staden, men denne ville inte ha tillbaka honom. Eftersom brottet inte kvalificerade till fästningsstraff skulle rätten anhålla hos landshövdingen, att han togs in i något regemente »eller annat under ständig uppsikt publikt hantverk». Samtliga konflikter var, vad våldsinslagen beträffar, av relativt lindrig art. Magistraten i Härnösand ville vid 1700-talets mitt ta itu med störande beteende från vissa medborgares sida, och de dömda rekryterades från alla samhällsskikt. Oskickligt uppträdande — som i lektor Ulléns fall — ansågs inte vara värdigt de högre stånden. Kampanjen i 1750-talets Härnösand komsnart av sig, men den förebådade vad som skulle komma under nästa århundrade.’’ En dryg mansålder senare, 1839, var rätten i Härnösand åter strängt sysselsatt med att kontrollera folks inbördes konflikter och beteende på allmänna platser. Den 11 februari 1839 åtalade stadsfiskalen och rådmannen P. E. Höckert bonden Daniel Ersson i Säbrå för att denne första dagen av höstmarknaden hade varit berusad. Fiskaren Nils Edin vittnade omatt han sett Ersson berusad vid tullen, och dessutom erkände den åtalade s)älvmant. Enligt en kunglig förordning utfärdad den 14 augusti 1813 dömdes Daniel Ersson att böta 6 riksdaler och 32 skilling för första resan fylleri under marknad, samt att betala vittneskostnaden, som uppgick till 24 skilling. Enkla mål kunde alltså dra ut från hösten till februari nästa år, innan de avgjordes. Orsakerna var dels ökad arbetsbelastning för rätten, dels att man inte alltid lyckades samla åtalade och vittnen vid de första försöken, eller att förhandlingen visade att man behövde skaffa fler vittnen. Stadens borgare utnyttjades som vittnen, dvs. som indirekta övervakare av ordningen. Den 20 mars 1839 var stadsfiskalen kärande på målsägarnas, fiskarna Sellings och Häggqvists, vägnar mot sjömannen Anders Jakob Hellgren. Som vittnen förekom skräddaren Erik Nordin och drängen Abraham Wallin. Skräddare Nordin hade lämnat ett skriftligt vittnesmål, där han berättade att han klockan SJU på eftermiddagen Thomasmässdagen 1838 sett sjömannen följa efter Selling. HRR, 4 ni.irs, 6 ni.irs, 2C m.irs, I 1 .ipril, S jiini iich 22 |iini 1731.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=