237 början. Det första exemplet är hämtat från saköreslängderna för Medelpad under 1500-talets senare del. Dessa finns tryckta och är alltså lätta att analysera. Ur källkritisk synpunkt bör man då framför allt fråga sig, huruvida längderna endast redovisat förseelser där böterna verkligen betalades in, eller om alla fällda är antecknade. Det finns tecken på att ett visst sådant bortfall föreligger, men å andra sidan var troligen betalningsförmågan större hos en större del av befolkningen jämfört med mer proletariserade områden under senare perioder. Jämförelser mellan decennier måste begränsas till 1550-1589, då samtliga år finns med. Konflikterna, vilka vid denna tid mestadels utgjordes av våld, bildade den största enskilda gruppen, men de utgjorde aldrig mer än cirka hälften av målen. Medan dc absoluta talen per årtionde inte varierade särskilt mycket, var andelarna av den totala kriminaliteten olika från ett decennium till ett annat. På 1550- och 1580-taIen utgjorde de 50 % eller mer, medan andelen var klart lägre åren 1560—79. Såväl antalen fällda för sexuella överträdelser som för oförmåga att svara för vissa prestationer till kronan och för egendomsbrott var särskilt stora under 1560-talet, vilket gjorde att andelen konfliktbrott sjönk. Dessa tal kan jämföras med Eva Österbergs resultat från Arboga 1452-1543 (68 %våldsbrott) och Vadstena 1602-1610 (37 % våldsbrott).'^ Andelar kunde alltså variera mellan olika områden och årtionden, men i samtliga fall intog våldsbrotten en framträdande plats i domstolarnas agenda. I diagram2 b framgår det att våldsbrotten utgjorde den största delen av konflikterna i 1500-talets Medelpad. Trätor och förolämpningar svarar endast för cirka en fjärdedel eller mindre. Det grova våldet (fridsbrott, användande av vapen, o.dyl.) var inte särskilt allmänt i jämförelse med de lindrigare slagsmålen med eller utan skada, men mer än hälften av konflikterna vållade större eller mindre skador hos offren. Vi skall tills vidare i vår exposé över tid och rumbegränsa oss till konflikter som inbegriper fysiskt våld. Höga andelar, vilka ligger relativt nära Eva Österbergs resultat för Vadstena, redovisas i det tidiga 1600-talets Linköping och Gullberg, då siffrorna är drygt 30 procent. Under de perioder som huvudsakligen omfattar 1700-talet är andelarna våld betydligt lägre, i städerna cirka 15 % och på landsbygden knappt 10 %. För det tidiga 1800-talet har andelarna stigit något igen på landsbygden, dock inte upp till 1600-talets nivåer. För Gullbergs del närmar sig andelen 15 %. I städerna kan vi däremot inte finna någon motsvarande trend. Där är andelarna tvärtomlägre än under 1700-talet. När vi jämför andelen fällda för våldsbrott respektive egendomsbrott visar det sig att våldsbrotten som regel är fler. Detta är särskilt markant under 1600talets början, då det i Linköping och Gullberg gick cirka två våldsbrott på varje egendomsbrott. För 1700-talets städer var talet mindre, cirka 1,5 våldsbrott på ett egendomsbrott, och på landsbygden var då antalet våldsbrottslingar färre än antalet fällts för egendomsbrott. Medan trenden fortsatte under 1800 som a Österberg och I).ig Lindström 1988, s. 47 och 53.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=