233 Rothuggaren Bengt Persson, snickaren Sven Larsson och Måns Olofsson i Stämna stod 1646 inför Linköpings rådstuvurätt anklagade för att ha slagit ihjäl sergeanten Jon Andersson i Fyllinge. Den dräpte hade varit en »överdådig» man och hade själv stor skuld till det slagsmål som lett till händelsen. Alla tre åtalade hade deltagit, och ingen visste vem som utdelat det dödande slaget. Därför benådades de till att var för sig betala 100 dalers mansbot, att förlika målsägaren och att stå uppenbar kyrkoplikt.^ Nästa exempel från de undersökta perioderna finner vi 1698. Det gällde ett fall i Linköpings rådstuvurätt, då rusthållaren Gabriel Bååk ett år tidigare på besök i sadelmakare Alexander Robertssons hus hamnat i dispyt med mjölnardrängen Jonas Nilsson. Kontroversen slutade med att Bååk drog sin värja, vilken drängen enligt uppgift »sprang på». Målsägaren, drängens far, medgav att hans son varit en orolig natur. Bååk bjöd 200 daler kopparmynt i förlikning, och detta accepterades av fadern, sombad för gärningsmannens liv. Rådstuvurätten dömde efter två ställen i moseböckerna och dråpmålsbalken till döden, men detta upphävdes av hovrätten. Bååk slapp undan med förlikningen, 100 dalers mansbot och uppenbar kyrkoplikt.® Några nya dråp avhandlades inte av hovrätten för våra undersökningsområden, vare sig vid mitten av 1700-talet eller omkring år 1800. Däremot utreddes en anklagelse för vållande till annans död år 1797. Bakgrunden var att avskedade ryttaren Magnus Öberg och slottsknektshustrun Lena Boman en afton i maj fört gamla sjuka änkan Sara Eliasdotter ut från sin hemvist och lagt henne utan tillsyn på gatan. Där dog änkan, vilket upprört en del stadsbor. Ffovrätten fann inget stöd för att fälla dem för vållande till änkans död. Däremot skulle de på grund av sitt »hårda och obarmhärtiga förhållande» enligt en kunglig förordning 1714 och prästerskapets privilegier 1719 sitta en söndag i stocken vid kyrkan, och domen skulle »androm till varning» läsas upp offentligt samma söndag från predikstolen.^ Dessa exempel visar skillnaden mellan mord och dråp. För att bli fälld för mord krävdes att kallblodigt uppsåt kunde bevisas. Mördare behandlades utan försköning, dråpare slapp lindrigare undan. Försoning med överlevande släktingar var en viktig faktor, som slutgiltigt kunde rädda gärningsmännen från döden. I fallet om vållande till annans död avslöjas de möjligheter till samverkan mellan världslig och religiös makt som fanns, särskilt när den allmänna lagen inte gav vägledning. Vi kan också se att det våld som ledde till dödsfall i första hand utspelades på 1600-talet, en antydan om att Linköping och Gullbergs härad senare blev mindre farliga miljöer. Vi bör dock komma ihåg att resultaten emanerar från kortare perioder, varför de inte ensamma kan anses bekräfta en långsiktig trend. I några fall tog hovrätten upp våld och konflikter som inte lett till döden. GHRfrån Linköpings rådstuvurätt, 4 juni 1646. ** GHRfrån Linköpings rådstuvurätt, 1698, må! nr 41. GHRfrån Linköpings rådstuvurätt, 20 juli 1797.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=