232 medför detta att Göta hovrätt under de två sista perioderna har fått ta hand om många fler konflikter än vid 1600-talets slut och 1700-talets början. De grövre våldsbrott, som under dessa perioder i hovrättens arbete emanerade från Linköping och Gullbergs härad, har ägnats mer ingående uppmärksamhet, och de intryck dessa ger strider inte mot de allmänna tendenser vi funnit i statistiken. Endast två fall av mord, dvs. överlagt dödande av en annan person, kan noteras, båda under 1640-talet. Det första avhandlades den 1 oktober 1644 vid Linköpings rådstuvurätt. Sadelmakaren Nils Pedersson konstaterades ha slagit ihjäl Jon Håkansson »av överdåd, vällust och utan rätta livsnöd». Han hade tagits på bar gärning vid liket. På grund av dessa omständigheter kunde Nils inte benådas, utan underrättens dödsdom skulle verkställas utan uppskov.^ Det andra fallet, somavhandlades 1649 i Gullbergs härad har refererats tidigare. Här handlade det omett mord på en man, varefter några personer dolt liket och sedan lagt beslag på delar av den dödes egendom genomatt bryta sig in i hans hus. Inte heller här visade rättvisan någon nad, utom för en ung piga somansetts ha stått under sin mors inflytande. Dråp och vållande tdl annans död förekom något oftare. I Linköpings rådstuvurätt avhandlades ett mål den 18 maj 1639 rörande Erik Jonsson från Vallsäter, somför drygt åtta år sedan slagit ihjäl svarvaren Anders Månsson. Eftersomgärningsmannen sedan dess befunnit sig på flykt, inte »brukat mordvärja», dvs. vapen, inte haft ont uppsåt, och då målsägaren inte stc^d efter hans liv, dömde hovrätten honomatt betala 100 daler i mansbot och att förlika målsägaren. Dessutom skulle Erik genomgå uppenbar kyrkoplikt.'* Nästa fall avhandlades i samma stad den 10 september 1640. Jacob Ambjörnsson, Erik Olofsson och Erik Eriksson hade »i flock» och »lika i gärning» slagit ihjäl Per Mattsson. De hade samtliga erkänt delaktighet, men inte kunnat säga vem som varit mer skyldig än den andre, och det fanns inga vittnen. Eftersom det fanns liknande prejudikat från tidigare, benådades de från livet och fick var och en betala konungssaken, 100 daler, förlika målsägaren samt stå uppenbar kyrkoplikt.'’ Från Gullbergs härad rapporterades den 6 )uni 1640 ett fall där Johan Nilsson hade slagit Nils Månsson från Hässleby med en käpp, så att han fallit ned död från sin häst. Frågan, som avhandlades flera gånger före den slutliga domen 1643, gällde omslaget varit direkt vållande till dödsfallet. Hovrätten beordrade flera gånger vidare utredningar och avkrävde Johan en värjemålsed tillsammans med elva edgärdsmän. Till slut fann man att målsägarna inte kunnat »inom en natt och ett år» binda dråparen, och att vittnen gett olika versioner av vad som inträffat. Fallet var alltså tveksamt och därför räddades Johan från dödsstraff. I stället fick han betala halv mansbot (50 daler) och ge målsägarna en lika stor summa. Dessutomskulle han stå uppenbar skrift.^ ' GHRtr.in Linköpings rådstuvurätt, 1 oktober 1644. '* GHRfrån Linköpings rådstuvurätt, 18 ma| 1639. GHRfrån Linköpings rådstuvurätt, 10 september 1640. *' GHR från Gullbergs häradsrätt, 6 |iini och 24 oktober 1640, 5 maj 1643 och hösten 1643, mål nr I.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=