231 kommer till allmänhetens kännedom. Anmälningsbenägenheten bedöms ha varit hög, och det somframför allt saknas i rättsprotokollen är fall där man inte kunnat hitta en misstänkt gärningsman. Med hänsyn tagen till befolkningsökningen kan vi dra slutsatsen att överlagda mord konsekvent varit få. När det gäller barnamord och fosters läggande å lönn, som separerats i en egen kategori, pekar inte heller siffrorna på några större förändringar. Variationerna för andra brottskategorier är större, ibland dramatiska. Dråp och vållande till annans död visar stora fluktuationer från det ena årtiondet till det andra. Åren 1695-1704 var de anklagade mindre än hälften så många som 1635—44. Orsaken torde delvis vara att söka i drottning Kristinas straffordning 1653, där viss pra.xis att alltid döma till böter i stället för dödsstraff i hovrätten delegerades till underrätterna. Ett antal lindriga fall av vållande till annans död kan alltså ha bör)at att handläggas uteslutande av underrätterna. Man kan inte utesluta att det även skett en reell sänkning av antalet grova våldsbrott i det svenska samhället under 1600-talets senare del. Tidigare forskning redovisar resultat som pekar i den riktningen.* Dessa förklaringar bör också vara relevanta för »övrigt våld», dvs. grovt våld som inte lett till att något offer avlidit. Siffrorna för dråp och övrigt grovt våld är fortfarande relativt låga vid mitten av 1700-talet. Då har 1734 års lag trätt i kraft, men såvitt bekant skedde inga större förändringar i lagen som skulle påverka hovrätternas andelar av dessa brott. Den nominella ökningen av antalet personer åtalade för dråp och vållande till annans död motsvaras i stort sett av en befolkningsökning, varvid eventuell återstående skillnad är för liten att fästa avseende vid. När vi når sekelskiftet år 1800 är situationen en annan. Tillsammans har dråp, vållande till annans död och »övrigt grovt våld» ökat klart mer än befolkningen, utan att man kan koppla förändringen till ny lagstiftning. Vi måste alltså söka orsaken i en ökning av antalet grova våldsbrott och/eller en ökning av samhällets benägenhet och förmåga att beivra sådana handlingar. Förolämpningar av olika slag nådde naturligtvis som regel inte hovrätterna, men en del ansågs som så grova att de togs upp i högre instans, i synnerhet om de hotade en aktad persons heder. Däri inefattas bland annat några skriftliga utbrott i samband med rättsliga tvister. Under de tre första perioderna var dessa mål sällsynta i Göta hovrätt, i varje fall de som kom från Östergötland, men en ökning hade skett åren 1795—1804. Det är inte helt klart huruvida slumpen spelar oss ett spratt, eller omökningen döljer en stabil tendens. Eventuellt finns ett samband med vad som händer med den sista kategorin att redovisa: våld och grova förolämpningar riktade mot myndighetspersoner eller offentliga institutioner. Denna grupp är mycket liten åren 1635^4 och 1695-1704, men växer 1745-54 och förblir den största enskilda gruppen femtio år senare. Tillsammans med ökningen av antalet grova våldsbrott som inte lett till döden ■ Kva Österberg 1983 (2). Lars-Olot Larsson 1982. Jan Sundin 1986.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=