227 ringar i detta mörkertal från ett år till ett annat. Ny lagstiftning, sompåverkade statistiken, kan vi också försöka ta hänsyn till. Vid jämförelser från en epok till en annan blir det svårare, men diskuterar vi så c)msorgsfullt det är möjligt de faktorer som kan ha påverkat siffrorna, till exempel anmälningsbenägenheten och kontrollorganens effektivitet, kan vi ibland dra vissa slutsatser. Ännu svårare blir det naturligtvis att jämföra länder med olika socioekonomisk struktur, ett annat rättssystem, osv. Sedan rättsstatistiken började komma uncier 1800talet, diskuterades ofta frågan om att göra komparativa studier och man upptäckte snabbt alla svårigheter. Medan vi i Sverige har jämförelsevis goda befolkningsdata, vilket gör det möjligt att kc^nstruera standardiserade mått på volymen registrerade brott under de sista århundradena, är problemen större i andra länder. Mycket sällan finner man sådana uppgifter, och när de ges är de behäftade med stora osäkerhetsfaktorer. Många gånger har vi bara uppgifter om egendomsbrottens andel av den totala mängden brott vid vissa domstolar, varvid vi vet alltför litet om vad som hamnade i andra organ för rättsskipning, hur ofta man ägnade sig åt privata förlikningar i stället, osv. En diskussion av skillnader mellan egendomsbrottens volym i Sverige och andra västeuropeiska länder måste därför bli mycket tentativ. Eva Österberg har påpekat att egendomsbrotten under 1600talet upptog en mindre andel i svenska städer än den som anges i undersökningar från till exempel England och Spanien. Medveten omde metodiska problemen är hon försiktig i sina slutsatser. Hennes diskussion visar framför allt att det fanns vissa faktorer somtalar för att de obeserverade skillnaderna skulle kunna avslöja en reell skillnad vad det beträffar antalet tillgrepp. De flesta svenska städer var små i förhållande till dem man studerat i andra länder. Deras ekonomiska struktur var mindre utvecklad, vilket gjorde att det fanns betydligt mindre stöldbegärligt gods. Över huvud taget var den sociala strukturen i svenska småstäder under 1600-talet okomplicerad i jämförelse med större städer på kontionenten eller i England. Den svenska ’bondekulturen’ kan, enligt Eva Österberg, också betyda att man respekterade äganderätten mer än där stora delar av landsbygdens folk arbetade åt större jordägare.^*’ Mer specificerat kan man säga att de svenska städerna bestod av en majoritet av hantverkar- och handlandehushåll med några enstaka inneboende gesäller, biträden, drängar och pigor. Så okomplicerad var inte strukturen i större städer utomlands. Elitskikten i 1600-talets London och Sevilla var större och mer heterogena och i botten på den sociala skalan fanns en betydanefe grupp obesuttna. Stockholmvar den enda stad som tillnärmelsevis kan jämföras med utländska förebilder, men även huvudstaden framstår då somrelativt liten. 1 1600-talets Sverige fanns det alltså färre medlemmar av de grupper, som traditionellt visat sig begå de flesta tillgreppen. Inte förrän långt senare skulle Sverige hamna i en sådan situation. De sociala spänningarna inom lokalsam- '* l‘,\a Österberg; och n.ii; Lindström 1988, s. LS3-LS6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=