226 des för vålds- och ordnmgsbrott. Däremot bör vi förklara deras få tillgrepp med grundläggande ekonomisk trygghet. En arbetare med relativt fast anställning och försörjning aktade sig för att bli stämplad somtjuv, när det inte fanns tvingande ekonomiska skäl, alkoholism eller andra faktorer i bakgrunden. Även emigrationen lättade på försörjningstrycket. Under senare delen av 1800-talet hade »infrastrukturen» förbättrats på väsentliga punkter. Järnvägarna underlättade en jämn distribution av livsmedel över landet, när skördarna slog fel. Fattigvården förbättrades jämfört med tidigare, och samhället var över huvud taget bättre rustat att möta ekonomiska kriser.Förmodligen betydde också den uniformerade polisens entré på städernas gator att man kunde kontrollera de potentiella tjuvarna bättre. Enligt V. A. C. Gatrell bidrog effektiviseringen av kontrollen i alla dess former till att kriminaliteten sjönk i England mot slutet av 1800-talet.Strypningen av brännvinets ohämmade tillflöde och nykterhetsrörelsens arbete kan ha minskat utslagningen, vilket var välgörande för laglydigheten. I botten låg dock de ekonomiska förutsättningarna. Det direkta sambandet bröts mellan utarmning och tillgrepp i Sverige och annorstädes. För moderna knmmologer återstår det att förklara varför andra faktorer efter andra världskriget pressade siffrorna i höjden. De kvinnliga egendomsbrottslingarna var alltid färre än de manliga. Utan tvekan finner vi den grundläggande förklaringen i kvinnorollen. Särskilt på landsbygden förde kvinnorna ett mer »domesticerat» hv, vilket skvddade dem från frestelser. I städerna var många kvinnor mer utåtriktade, vilket också satte spår i högre andelar bland demsomstal eller snattade. De landsbygdens döttrar som komdit för att t)äna som pigor miste ett socialt skyddsnät, en inte oviktig faktor för unga kvdnnor. Bland 1800-talets utslagna kvinnor finner vi många ensamstående, somhamnade i fängelsernas rullor.’^ Det finns tecken somt\-der på att de få kvinnor som begick stölder var ännu mer marginaliseraele än männen, en inte oväntat effekt av att de överskridit gränserna för sina traditionella roller. Över tid varierade antalet kvinnliga egendomsbrottslingar mvcket mindre än männens antal. När tillgreppen var få på 1700-talet var den kvinnliga andelen större än den skulle bli senare, när talen stigit. Det var alltså männen som i första hand svarade för ökningen. Detta kan betvda att spärrarna gentemot lagöverträdelser var starkare hos kvinnorna. Ä andra sidan blev då kvinnliga förstagångsförbrytare ännu mer stämplade än sina manliga motsvarigheter. En fråga som kan ha ett visst intresse, men som är svnnerhgen svår att besvara, är tillgreppens omfattning i Sverige i relation till andra länder i Västeuropa. När vi studerar dess utveckling över tid i ett enda land, är vi medvetna om att en stor del av brotten aldrig har kommit till rättvisans kännedom. I sådana sammanhang är det vanligt att anta att det inte skedde några eiramatiska förändOms.imhallets mobilisering vid krissituationer se Marie Clark Nelson 19SS. ” V. A. C. G.itrell 1980. Se till exempel Marja Taussi Sjöberg 1982. Marja Taussi Sjöberg 1986.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=