224 stölder någonsin vant en del av vardagen för ma)oriteten av de obesuttna har emellertid vant konstaterandet att många, ibland de flesta, tdlgrepp drabbade de obesuttna själva. Hur skulle detta kunna uppfattas somen klasskamp? För det andra kan man konstatera, att när de registrerade stölderna var flest i våra undersökningsområden, i Linköping under början av 1800-talet, var de knappt fem per år och 1.000 innevånare. Avgränsningen av den klass som skall anses konstituera de obesuttna är inte lätt att göra exakt. Låt oss dock anta att den i Linköping vid denna tid utgjordes av 300 vuxna män i de åldrar som oftast stal. Lät oss dessutom anta att var och en av dessa begick minst en stöld vartannat år, ett rimligt antagande om tillgreppen blivit »endemiska». Detta innebär att 150 stölder per år begick av män enbart. Till detta bör fogas \ tterligare cirka 50 stölder begångna av kvinnor samt ett antal av de personer som bevisligen ertappades av rättvisan flera gånger. Detta skulle innebära att antalet stölder totalt borde vara minst 200-300 per år och begångna av många olika förövare, för att vi skall kunna tala om ett ’vardagsbeteende’ i den obesuttna befolkningen. Om det verkligen förhöll sig på det sättet, är mörkertalet, dvs. skillnaden mellan antalet registrerade och antalet verkligen begångna stölder, cirka 1.000 procent! Borde mte en sådan verklighet ha väckt så kraftiga reaktioner från dem som löpte risk att bli bestulna, att eftervärlden fått bättre besked omdet? Vi finner mte heller några belägg för att majoriteten av obesuttna såg med överseende på dem som begick tillgrepp. »Tjuv» var fortfarande på 1800-talet ett av de grövsta skällsord man kunde använda. Att ertappas som tjuv var ofta en social katastrof, ett faktum som i brist pa andra argument torde ha avhållit de flesta från att falla för frestelsen. Straffens syfte att verka »androm till varnagel» uppfylldes säkert i de flesta fall. För att rädda W’eissers och Blasius’ teori om ’vardagstillgreppen’ som en slags klasskamp måste vi tör svensk del antingen göra orimliga antaganden eller reducera den aktuella »klassen» så kraftigt att begreppet förlorar sm innebörd. Det fanns, somvi sett både i Sverige och andra länder, framför allt i städerna, en grupp människor som vid 1800-talets början kan betecknas som en »subkultur» i den bemärkelsen att de vid upprepade tillfallen begick stölder. Den rekr\ terades delvis som ett resultat av utslagning av personer som drabbats av arbetslöshet eller som trots allt fallit tör frestelsen att stjäla och sedan uppdagats. När den onda cirkeln av arbetslöshet, stölder, tvångsarbete och kanske även alkoholism börjat, blev man etiketterad som tjuv av omvärlden. Vi har också sett exempel pa att kriminaliteten var ett socialt arv från en generation till en annan.Dessa personer levde i samhällets marginaler, både ekonomiskt och »)uridiskt». När utslagnmgen en gång var ett faktum, kan man förstå att de hade svårigheter att till fullo acceptera alla det etablerade samhållets normer om äganderätt och social disciplinering. Men gruppen var alltså - Social utsl.ii;nini; under scn.uc delen .iv 1800-talet har bland annat studerats av Marja 'l aussi Sjöberg 1981, s. 127-148. Marja Taussi Sjöberg 1982. Bjtirn Horgb\ 1986, s. 237-248.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=