222 som dömdes till döden benådades före avrättningen. Avskräckning genom exempel var alltså det man eftersträvade i ett samhälle som saknade modern polismakt. De somslutligen hängdes var ett fåtal »förhärdade» brottslingar. Benådningarna krävde alternativa strafformer. Under vissa tider utnvttjade man framfor allt kolonierna somdeportationsorter, först Amerika och därefter Australien. Senare kom fängelsetraffet allt oftare i bruk. Liksom i Sverige var fattigvårdslagstiftningen och administrativa ingrepp mot arbetslösa viktiga instrument för att kontrollera den fattiga befolkningen.^"* Även i Frankrike kan man under 1700-talet spåra ett samband mellan den ekonomiska utvecklingen och antalet tillgrepp. Särskilt under senare hälften av 1700-talet var proletariseringen kraftig och konjunkturerna svaga, vilket sammanföll med en ökning av de registrerade stöldernas antal. I Paris anses de obesuttna som flyttat in från landsbygden ha varit särskilt illa ute, och de utgjorde också en stor grupp bland demsom fälldes för tillgrepp. Tjuvar behandlades hårt. Dödsstraff var enligt lagen tillämpligt på många tillgrepp, men användes i praktiken endast i grava fall. I stället blev det vanligt att sända t)uvarna till 'Ics galeres'. När straffet infördes, innebar det bokstavligen tjänstgöring i kedjor som roddare på galärerna, men successivt miste galärerna sin betydelse som krigsredskap, och 'Ics galeres' flyttades upp på land. Straffet liknade då fästningsarbetet i Sverige. Kvinnor sändes till 'les depots' i stället, en motsvarighet till de svenska spinnhusen. Lösdnvare och sådana som 1 Sverige kallades för »försvarslösa» hamnade vid 'depots gcncrales'. Om en arbetsgivare intygade att den misstänkte lösdrivaren var anställd av honom, gick han fri från tvångsarbete. Passkontroll av resande förekom, och det hände att passen förfalskades. Få tycks dock ha fällts för detta brott. Ibland startades formliga kampanjer mot passlösa och lösdrivare, ofta under ekonomiskt dåliga tider. Kontrollen intensifierades efter 1760 och en av kampanjerna ägde rum under 1770-talets början, när praktiskt taget hela Västeuropa led av dåliga skördar.*’’’ Likheterna mellan Sverige, England och Frankrike är, trots regionala särdrag, slående när det gäller tillgreppens mönster och numerära utveckling. Kan måhända samma faktorer förklara utvecklingen i samtliga dessa västeuropeiska länder? Innan vä diskuterar vilka faktorerna i sä fall var, måste vi ta ställning till vad de kvantitativa bearbetningarna verkligen uttalar sig om och i vilken grad vi kan utnyttja samtidens berättande källor. J. J. Tobias tillhör dem som mest kategoriskt tagit avstånd från statistik för att i stället förlita sig helt på berättande material.*’*’ En mer nvanserad uppfattning har Gatrell och Hadden i en 63 Douglas Hav 1975. J. M. Beattie 1986, s. 423—+48. Clive Emslev 1987, s. 2C1-236. Olven Hutton 1974, s. 226 ft. och 245-256. J. Ciameron 1981, s. 9, ICl-lC"^ och 155-1’9, Yves C.tstan 1971, s. 127-128. J. J. Tobi.ts 1967. 6^
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=