220 skedde då också ofta. De flesta dödsdömda t)uvar benådades dock både en och två gånger. Annars var det primära straffet böter motsvarande tre gånger det stulnas värde eller mer. Dessa böter kunde sällan betalas av gärningsmannen, varför det blev tal om omvandlingar. Under 1600-talets början skedde dessa t:)fta i formav arbete för den förfördelade eller som ett fängelsestraff. Efter seklets mitt blev däremot kroppsstraffen allt vanligare som omvandling. Antingen handlade det då om ett antal spö för männen och ris för kvinnorna, eller i svårare fall omgatlopp. Allt konfirmerades i en straffordnmg 1653. Fästningsstraff började användas för tjuvar som benådats från dödsstraff vid 1600-talets slut och finns sedan kvar under hela vår undersökningsperiod. Gatloppet avskaffades i 1734 års lag, medan spö och ris fanns kvar till mitten av 1800-talet. En skärpning av straffen för vissa tvper av tillgrepp skedde från 1740-talets mitt till 1770-talets början. Den viktigaste förändringen innebar att inbrott skulle straffas med hängning. Sambandet mellan straffskärpningarna och ekonomiskt svåra tider är uppenbar. Faktum är emellertid att dödsstraffen användes alltmer sällan i hovrätternas och kunglig majestäts praxis. Avskräckningen genom enstaka exempel var hela tiden det viktiga, inte trohet till lagens bokstav. Genomgången av hovrättsmaterial från årtiondena 1640—49, 1695—1704, 1745—54 och 1795-1804 visar att antalet stölder var betydligt större vid 1700talets mitt än 50 år tidigare. Detta beror dock främst på de straffskärpningar, som efter 1745 ledde till att fler fall måste prövas av högre instans. Ökningen mellan 1700-talets mitt och slut kan däremot mte förklaras av lagtekniska förändringar, utan visar tillsammans med resultaten fran saköreslängder och stämningslistor att tillgreppen blivit fler, framför allt i städerna. Samtidigt ökade andelen återfall bland dem somfälldes. Under 1600-talet var vanligtvis de målsägare som blivit bestulna samtidigt huvudkärande. Så fortsatte det att vara länge, men i Linköping kan man under 1700-talets slut notera att stadsfiskalen allt oftare dök upp på kärandesidan. Tillgreppen antog därmed en t\ dligare karaktär av brott mot samhället och var inte enbart en sak mellan privatpersoner. De privata målsägarna kom från alla samhällsskikt i Linköping vid 1700-talets slut, men med en övervikt för de besuttna. Det är visserligen sant att även fattiga blev bestulna och att de flesta stölder drabbade andra än lokalsamhällets ekonomiska elit, men det är lika självklart att det mesta stals från demsom ägde något som var värt att ta. Stöldgodset bestod ofta av småsaker: mat, kläder och sma penningsummor, men ibland blev bytet större. Många stölder skedde av tillfälliga anledningar, nagra var mer omsorgsfullt planerade. Ett inbrott krävde till exempel en viss planering och företagsamhet från tjuvens sida. Antalet kvinnor somfälldes för tillgrepp förändrades inte i lika hög grad som antalet män från 1600-talets slut till 1800-talets början. Därmed var det utvecklingen bland männen som framför allt stvrde kvinnornas andel. Denna var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=